Gunnar Westrin har vuxit upp i rödingland och blev tidigt präglad av pimpelfiske och dess spännande scenarion. Trots vackra fiskar är det ljusets återkomst som alltid har haft den största lockelsen. Ett nytt fiskeår står för tröskeln och livet känns bra rättvist.
Text och foto: Gunnar Westrin
Vad gjorde man förr i glesbygden när vintern kändes tung och ljuset minimalt? Frågeställningen är onekligen intressant. När jag har berättat om min ungdoms år i skogarnas och fjällens Jämtland, märker jag att dagens uppväxande släkte inte riktigt verkar vara med på noterna. Jag var tretton år innan den första teven bars in i huset. Ingen dator, ingen mobil, inget internet och bara en raspig kanal på radion. Vi levde tydligen som kontaktlösa robotar i det stora tomrummet?
Julrödingen huggvillig
Riktigt så enkelt var det inte. Det är inte utan anledning som fisket tog överhanden, trots att vintern kändes kallt och mörk. Sammaledes om somrarna, fisket blev livlinan, den sysselsättning som åtminstone jag tog till mig med hull och hår.
När det gäller rödingen så hade vi oftast två intensiva fiskeperioder att tillgå. Jullovet var absolut en höjdare, sett över hela pimpelsäsongen. Rödingleken var avklarad och isarna hade inte hunnit bli så tjocka. Abret var att dagarna var korta och att vi knappast kunde fiska längre än till klockan ett på eftermiddagen.
Under samma period hade jag också fullt sjå med att hålla koll på lakkrokarna. Det var den enda perioden på året som många vuxna i min omgivning lagade till stuvad lake med potatis. Färsk fisk var viktig föda på den tiden, framför allt på vintrarna då dieten oftast bestod av potatis och något tuggbart till.
Vårens fröjder
Den andra rödingperioden infann sig om vårvintern, i min hemtrakt under april månad. Dagarna blev längre och nu gällde det framför allt att få till lata dagar med gott om sol. För min egen del har ljuset alltid haft den största lockelsen, under en tid då naturen håller på att vakna. Saven rinner till, riporna knorrar gemytligt i buskarna och sångsvanarna och gässen drar norrut. Man kan till och med pimpla utan vantar, bara det en höjdare.
Kontentan av de två perioderna var att julfisket oftast var bättre än vårfisket, även om ljuset var kortvarigt. En fördel var att det var lättare att borra, eftersom isarna fortfarande var förhållandevis tunna. Isborren var skålformad och motorborren ännu inte uppfunnen.
En vän av ordning undrar säkert hur detta kunde vara möjligt, att julfisket var bättre än vårfisket?
Arla morgonstund är bra för pimpelfiske
Ett problem med ett senare fiske kan vara de dagar då isen släpper från land. Scenariot blir oftast att ny näring rinner ner i sjön, till gagn för bland annat rödingen. Däremot är säkert perioden en fördel för fiskaren, eftersom isarna då blir torra och lättvandrade.
Sedan många år tillbaka bor jag i Råneå efter norrbottenskusten. Pimpelfisket efter abborren är näst intill en hysterisk aktivitet, oftast på de näraliggande skärgårdsvikarna. Under den tiden finns en stor rörelse i byn, där en armé av folk med isborrarna på axeln drar ut i ljuset.
Enligt mina samlade kunskaper om rödingen, framför allt under de allt mer ljusa tiderna på senvåren, bör man vara uppe okristligt tidigt för att förhoppningsvis få ett intressant fiske. Jag gjorde arton vårar på raken på den klassiska rödingsjön Rostujávri, ett tiotal mil norr om Kiruna. Generellt varade den bästa fiskeperioden mellan två till åtta på morgonen. Oavsett vilken tid på vinterhalvåret du pimplar röding, gäller det att vara redo vid gryningen. Det är då det mesta av det bästa händer.
Styva spön till pimpelfiske efter röding
Vi har egentligen aldrig haft någon större anledning att ”modernisera” pimpelfiskeutrustningarna gällande rödingfisket på is. Jag tycker att det mesta har funkat perfekt sedan sextiotalet: ett spö, en pirk och en fluga till upphängare. Däremot har vissa detaljer förfinats, som exempelvis pimpelspöna. Där tror jag att den största innovationen har gjorts.
På sextiotalet gjorde vi fortfarande pimpelspöna på slöjden. Egentligen behöver inte ett rödingspö för vinterbruk vara speciellt känsligt i toppen, åtminstone inte så länge vi kikmetar. Min åsikt är att ett rödingspö knappast behöver någon nappindikator, vilket däremot kan vara en fördel när vi fiskar efter abborren. Däremot är det bra om redskapet är utrustad med en hyfsad rulle.
Jag minns hur det var i början på sextiotalet. Träspö utan rulle, pirk och mask i vanlig ordning. Plötsligt hände flera saker samtidigt. Maggoten gjorde entré, en larv som skulle vara bättre än mask? Bara det en världssensation.
Mask och maggot för pimpelfiske
En absolut fördel med maggoten är att den inte är fullt lika känslig för kyla som masken. En frusen mask är redan död. Däremot tycks det som att en och annan larv kan vakna till liv efter en kylig dag ute på isen.
Masken har följt med pimpelfiskaren i alla tider. Problemet var och är att hålla dem vid liv under kyligare fiskafängen. Det fanns hur många praktiska och teoretiska idéer som helst om detta. En av de mer spektakulära är att ha masken i munnen, ett föga smakfullt alternativ.
Jag minns själv att en del gubbar hade anammat den idén, inte för kylans skull utan för att snabbt få fram en ny mask vid bäckmete efter öring om sommaren. Man hade liksom reservmasken i munnen. På så sätt slapp man leta en ny i burken, eftersom risken då fanns att öringarna skulle rymma fältet.
Lästips: Här har vi samlat alla artiklar av Gunnar Westrin.
Rödingen, en köttätare
Även om masken var stapelbetet för gårdagens fiske, fanns det andra metoder att ta till. Jag minns speciellt ett rödingfiske i dåtidens Frostviken i nordvästra Jämtland.
En dag fick vi absolut ingenting, men killen på den andra sidan tjärnen drog rödingar hela tiden. Till slut var vi tvungna att spänna på oss skidorna och ila över till mästerpimplaren. Efter en snabb utfrågning om dolda hemligheter, visade det sig att killen fiskade med små tärningar av rökt renhjärta? Två sådana på kroken och lyckan var fullständig. Han var vänlig nog att ge oss en bit av köttet. Något överdrivet kan påstås att vi fick i stort sett hur många rödingar som helst den eftermiddagen.
Klyftigt fiske
Några år senare satt några kompisar och jag och pimplade på den legendariska gränssjön Rengen intill Valsjöbyn i nuvarande Krokoms kommun. Samma där, fisken ville inte men grannen drog fisk så det liknade ingenting. Till slut blev undran för svår. Fenomenet måste undersökas lite närmare. Det visade sig att mannen hade fått slut på maggots, men hade tagit till sig ett urgammalt knep. Han fiskade med apelsinskal. På den tiden var det vanligt förekommande att både skid- och pimpelfolk hade apelsiner med sin som ”näst”, det vill säga som en del av matsäcken.
Han skalade en apelsin i vanlig ordning, men skrapade därefter av det vitluddiga under skalet, varefter han rullade detta till en liten kula mellan tummen och pekfingret. Det var tydligen rena kalasmaten för kräsna rödingar?
Några veckor senare var det pimpeltävling på sjön, på den tiden en återkommande och uppskattad tillställning på trakten. Jag var med och blev femma… på apelsinskal?
Färgkrokar till pimpelfisket
Syrran bor i Lit utanför Östersund och plötsligt blev orten, om inte världsberömd så näst intill. Detta berodde på att landets kanske första maggotsodling fanns i Lit och att fluglarver från orten fortfarande finns på butikerna.
Samtidigt dök den egenartade Litskroken, eller Litspirken upp på banan, en normal fiskekrok med en pålödd oftast röd- eller silverfärgad liten bricka. Arrangemanget gjorde att man oftast bara behövde sätta en maggot på kroken.
Pirkarnas fasoner har däremot skiftat genom åren. Intressant är utan tvekan färgvalet på både pirkar och upphängarflugor. Av någon anledning har vi fastnat för rött och vitt, naturligtvis beroende på artens vackra fenor. Personligen tror jag inte att hela sanningen till framgång ligger på just de färgerna.
Flugor för pimpelfiske
Eftersom jag under hela min karriär som fiskare har varit fäst vid flugfisket har jag tagit med mig sommarens flugaskar ut på pimpelisarna.
För mig har det känts helt naturligt att ha en upphängarfluga ovanför pirken, gärna en sommarvariant av lurviga nymfer eller puppor. Rödingarna måste väl äta de normala kusarna, det vill säga de med mer naturliga färger än rött och vitt?
Återigen hamnade fiskekompisen och jag i bryderier, den gången på Butjärnen (Butjenna) intill Valsjöbyn, på vägen upp till slakteriet vid Vinklumpen. Året var 1968 och en ny innovation skulle se dagens ljus. Fisket var sällsynt trögt, kylan märkbar och isen på tok för tjock. Det var med andra ord ett sällsynt tungt fiske.
Krokiga rödingar
Intressant var att på den tiden hade nästan alla rödingarna krokiga ryggar, förmodligen en genetisk defekt eller möjligtvis något som hade med viss föda att göra? Tydligen var felaktigheten inte hämmande för vare sig födointaget eller fortplantningen.
Till slut lyckades min vän Thord Stattin, bördig från byn, felkroka en rundbukig krokröding. Snabbt bestämde vi oss för att avliva den, för att senare dissekera maginnehållet i den stattinska ladugården. Sagt och gjort, den blev i alla hänseenden en intressant afton.
Maginnehållet visade sig vara en delvis obestämd gröt av allt möjligt matnyttigt. Det vi med bestämdhet kunde se var några kusar som konstigt nog såg ut som steklar, kanske myror med smala midjor? Där gick våra iakttagelser definitivt på grund. Vintermyror var något nytt för oss.
Bedrägeriet
Samma afton riggade jag flugbindarstädet i nyss nämnda ladugård. Vi tänkte så det knakade men kom fram till att en smalare midja skulle det absolut vara. På den tiden hade vi inte så mycket material att förfoga över, förutom det som grisen, korna och hästen kunde undvara. Däremot hade vi påfågelsherl som jag hade köpt av Allan Petersson på Flydressing.
Den nya skapelsen blev ett entomologiskt krumsprång, som vi kallade för Red Ant Nymph, bara namnet ett falsarium. Trots galenskapen gillade våra ryggkrokiga rödingar missfostret, så till den milda grad att vi några dagar senare kunde bjuda hela familjen på stekt röding.
Råstoflugan
Åren gick och jag bosatte mig i Råneå efter norrbottenskusten. I vår tidning Svenskt Fiske läste jag en artikel om pimpelfiske efter röding på den kända sjön Rostujávri ett tiotal mil norr om Kiruna. Skribenten beskrev en upphängarfluga som man kunde köpa på campen, en kreation som självklart kallades för Råstoflugan. Uppfinnaren uppgavs vara okänd. Min skapelse hade gjort en skaplig resa norrut och på den vägen hade den också bytt namn.
Det är roligt att kikmeta röding i kristallklara vatten, framför allt om man har en upphängarfluga apterad några decimeter ovanför pirken.
Nya grepp
Problemet som kan uppkomma kan bli när en fisk har tagit maggotkroken. På vägen upp genom hålet kan just flugan ha ovanan att fastna under iskanten. Det är då som de stora svordomarna brukade rulla ut över kalottisen.
Efter en hel del amatörforskning om just det problemet bestämde kompisen och jag att göra ett försök med upphängarfluga utan tafs, det vill säga, vi knöt flugan direkt på linan. Misstanken fanns att rödingarna skulle rygga för dunkroken, eftersom huvudlinan kom att skava kring fiskens nos och huvud. Fördelen blev att flugan knappast skulle kunna haka fast under isen. Döm om vår stora förvåning då rödingarna absolut ignorerade huvudlinan. Däremot såg vi att harrarna blev lite mer kinkiga.
Råstoflugan
Gunnar Westrin/Thord Stattin
Krok: Partridge Grub Shrimp hook eller emerger. Storlekar 8-14.
Bindtråd: Svart bindsilke.
Kropp: Tre, fyra påfågelsherl.
Midja: Rött flossilke. Variera gärna med blått, gult eller orange.
Framkropp: Resterna av påfågelsherlet ska sparas när du binder in kroppen. Dessa blir då spröten framtill. Har du tre herl när du binder in kroppen blir det tre spröt. Låt dessa spreta lite bakåt efter kroppen. Längden bör inte vara längre än 4-5 mm. Jag brukar kalla spröten för antenner.
Huvud: Lackas med klarlack, framför allt viktigt om du använder flugan som upphängare vid pimpelfisket.
Utrustning till pimpelfiske efter röding
Ett lämpligt styvt pimpelspö med en rulle som minst rymmer 50 meter lina.
Min favorit bland blänkena är fortfarande den långsmala pirken Kaitum i färgerna silver och rött.
Upphängarflugan bör vara en Råstoflugan i storlek 10-12. I ryggan finns också en ask med allmänna nymfer och puppor.
I packningen finns förutom maggots, både apelsiner och rökt renhjärta.
