När fjällrödingen trilskas gäller det att tänka nytt. Då är det bra att flugbindningsgrejerna är med i ödemarken. Joel Alter berättar om ett lyckat flugfiske i Lappland.
Text: Joel Alter Foto: Joel Alter, Svanthe Harström, Frederik Lorentzen
Som liten pojk spenderade jag otaliga timmar längs Säveåns stränder med mitt spinnspö utan att fånga en enda lax. Jag minns hur flugfiskarna vadade djupt i strömmen och svingade sina spön med kraft och lätthet. Jag förstod då att de visste någonting mer. Det låg någonting mystiskt över det, mer att likna vid en ritual. De var närmare vattnet och mer som en del av naturen, i vattnet på fiskarnas villkor. Själv stod jag tryggt på den leriga strandkanten.
När jag många år senare återfann kärleken till fisket tog det inte lång tid innan jag köpte mina första vadare och fann mig själv långt ut i kustbandet i Bohuslän på jakt efter havsöring. Då började en resa som tagit mig längs västkusten, de danska kusternas klinter och hela vägen upp genom Sverige till det vidsträckta Lappland.
I flera år har jag haft möjligheten att flyga ut på fjället tillsammans med tre goda vänner från Köpenhamn där jag numera bor.
Med helikopter till flugfiske på fjällets vidder
Självklart är det med en stor förväntan man sätter sig i helikoptern och lättar från marken, men inte desto mindre viktigt att man har planerat väl för en vecka med inte bara flugfiske utan också det som danskar värnar så starkt. Nämligen hygge. Jesper arbetar till vardags som kock och tillsammans hade vi noggrant planerat veckans måltider och börjat experimentera med att torka grönsaker. Målet är att få till en meny som är både god och praktisk, ett alternativ till havregryn och frystorkad färdigmat.
På fjället är man ju utelämnad till naturens makter och när väder och vind inte tillåter flugfiske är det än mer viktigt att kunna glädjas åt ett mål läcker varm mat. Jag kan själv vara lite av en fiskemaskin som maniskt går på jakt och inte ger upp förrän det blir mörkt eller det helt enkelt är tid att åka hem. Men många långa turer på den danska kusten i den kalla vintertiden på jakt efter blank havsöring har lärt mig vikten av att ta en paus. Göra upp eld i goda vänners lag och bara koka kaffe.
Det man minns efter en sådan tur är stillheten och känslan av att vara tätt på naturen med sina vänner. De förtroliga samtalen och frihetskänslan, inte alla timmar utan ett hugg och med förfrusna fingrar.
Streaking caddis
På vår första tur för flugfiske i Lappland var målet att fånga den mytomspunna fjällrödingen. En av de mest svårfångade av alla fiskar vi har i vårt avlånga land. I alla fall utifrån det jag kunde läsa mig till i min grundliga research på nätet och genom att tala med de vänner som så klart alla visade sig vara mer eller mindre experter.
Vårt första möte med rödingen var en mulen dag. Efter att vi hade vandrat fel alldeles för långt upp längs en bergskam, hittade vi till slut fjällsjön som gömde sig i en sänka och var förbunden med fjället genom en liten jokk som fyllde den lilla sjön med kallt och friskt vatten.
Det tog inte lång tid innan vi såg den första fisken visa sig och tjugo minuter senare stod jag i vattnet och krokade av min första fjällröding. Fångad på en av de mest klassiska svenska flugorna, Lennart Bergqvists “Streaking Caddis”. Den var inte stor, men det var min första på flugfiske i Lappland och det verkade ju inte som det här skulle bli så svårt. Den dagen fångade vi många rödingar. De var inte stora, men de var hela tiden på hugget och bilden av den svårfångade skygga rödingen var som bortblåst.
Dagen därpå regnade det konstant och ett tappert försök tillbaka i sjön visade sig lönlöst. Fisken var bortblåst och resten av dagen spenderades i tältet med att binda fler Streaking Caddis. Denna fluga stod nu högt i kurs bland mina vänner som tidigare pikat mig för att släpa med mig bindstäd och material. Det skulle visa sig vara av avgörande betydelse för vårt fortsatta flugfiske.
Till storrödingens dal i Lappland
Med spänning närmade vi oss vår andra lägerplats på resan. Belägen vid en större älv med kristallklart fjällvatten och sjögräs skimrande i guld och grönt. Överskuggad av ett fjällmassiv med snöklädda toppar hade den vidsträckta dalen sitt eget klimat. På dagen sol och temperaturer över tjugo grader med behagliga vindar från syd för att sedan under kvällen vända till en iskall nordanvind och frostgrader på natten.
Vi kunde se fisk visa sig över det stora sel vi hade framför vår lägerplats och vi vadade självsäkert ut i midnattssolens natt. Rödingarna betade små insekter och vi såg framför oss hur vattenytan under bråkdelen av en sekund bröts av dess graciösa rörelser. Fram och tillbaka, uppströms och nedströms längs en förutbestämd bana. Nattsländor, dagsländor och hundratusentals små knott kläckte i buskarna och bland de kuvade fjällbjörkarna längs älvens strand.
Det var först nu vi verkligen sattes på prov. Det visade sig helt omöjligt att fånga någon av de mytiska fiskarna som likt små delfiner gäckande visade sig på lagom kastavstånd. Minsta lilla rörelse i det långsamt strömmande vattnet verkade skrämma dem, men när väl flugan landade perfekt var de helt ointresserade. De här fiskarna var också betydligt större än i den lilla sjön.
Den natten fångade vi endast ett par mindre öringar. Frustrerat tittade jag på alla de små krypen som låg på vattenytan och ett av dem fångade min uppmärksamhet. Den var så liten att den tedde sig obetydlig och knappast kunde vara föda åt en fisk. Jag visste från hörsägen att rödingarna gillade små insekter, men jag hade inte förrän nu kunnat sätta det i perspektiv. Insekten liknade ett litet jaktflygplan i miniatyr, ljust grå i färgen och vissa av dem rörde sig lite på ytan. Om detta var rödingens föda skulle det krävas en fluga som ingen hade i sin box.
Skrokkflugan föds
Efter en isande kall natt i tältet var jag glad över att ha investerat i en ordentlig sovsäck, vilket alla inte gjort. Vi åt vår gröt med den ransonerade sylten och kokkaffe. Sedan drog jag mig tillbaka till mitt lilla hörn under vindskyddet där jag installerat en liten flugbindningsverkstad. I lugn och ro kunde jag nu skissa på den imitation som jag hoppades skulle lura de svårfångade rödingarna. Jag hade inte berättat om mina iakttagelser kvällen innan, utan planen var att i hemlighet först utarbeta och testa den nya flugan.
Efter ett par försök var den första prototypen färdig. Ett par stycken i storlek sjutton och nitton på en hullinglös krok. Nu var det bara att invänta kvällen och hoppas på att rödingarna var tillbaka på sina tidigare betesmarker. Under dagen fiskade vi öring i de mer strömsatta och smala partierna av älven. Det var nu Jesper lyckades fånga sin praktfisk och håva in den som om han inte hade gjort något annat.
Vi fann också rikligt med fisk där älven mynnar ut i en större sjö. Där kalasade öringen på de stora nattsländor som är så vanliga i norrländska sjöar. Här var det streaking caddis storlek större som gällde och Jeppe tappade en fisk som högg så våldsamt att den nästan skrämde livet ur honom. Vi diskuterade efteråt om fisken tog den stora hjorthårsflugan i tron att det var en mus. Det är ju ingen hemlighet att större öringar kan ge sig på både lemmlar och andra mindre gnagare som simmar för att ta sig över vattendragen.
Flugfiske och triumf i månens bleka sken
När solen den kvällen skymdes av de stora fjällen i nordväst visade sig fullmånen i all sin prakt och i månens sken kunde vi se hur rödingarna åter var på plats. Det stora selet var helt blankt och dess mörka yta likt en stjärnhimmel fylld av små insekter. Med största försiktighet närmade jag mig en fin röding och lyckades lägga ut den nya flugan mitt framför näsan på den. För att ge flugan lite liv och kanske dra till sig fiskens uppmärksamhet gjorde jag två små ryck i fluglinan.
Till min förvåning svalde rödingen flugan på direkten, men jag var för långsam och fisken spottade ut flugan innan jag gjorde mitt mothugg. Hade jag bara haft tur, eller var det verkligen så att den nya flugan gjorde skillnaden. Jag skyndade mig att lägga ut ett kast mot en ny fisk och döm om min förvåning när exakt samma skådespel upprepade sig. Jag var nu minst sagt exalterad och fick anstränga mig för att hålla nerverna i styr. Fullmånens sken vilade över selet och de vakande rödingarna.
Vid tredje försöket bestämde jag mig bara för att göra ett riktigt snabbt och bestämt mothugg som om jag fiskade havsöring på kusten. Den satt. Jag kunde se fisken rulla i ytan och den röda buken. Jag pressade fisken så mycket som jag vågade på min 0,15 mm nylontafs och ropade på Frederik att komma med kameran. Väl inne vid stranden berättade jag nu för mina förbluffade vänner om mina iakttagelser kvällen innan och visade dem den nya flugan.
Frederik bad mig om att visa i praktiken och jag smög återigen ut i vattnet och lyckades på första kastet kroka ännu en fisk, närmare två kilo. Tyvärr gick tafsen av, men det räckte för att övertyga mina vänner om att koden var knäckt och jag var redan mer än nöjd med med min vackra röding på runt 1,5 kilo.
Det finns nog lika många teorier som flugfiskare, men ett öppet sinne och en god iakttagelseförmåga räcker långt. Och om det är något som fisket efter havsöring längs vår kuster lärt mig så är det att när man tror sig veta hur fisken tänker, då vet man ingenting.
Men man kan alltid njuta av av en god kopp kaffe på stranden.
Kokkaffe.
Tips från Sportfiskarna: Blev du inspirerad av artikeln? Här kan du hitta fiskekort och information om flera fiskeområden för fiske i Lappland.
