Håven, håven… Öppningen är för liten!
Efter två försök och efter att öringen gjort en ”tunnel” på mig lyckas jag lirka in den i håven åt den rutinerade flugfiskaren Anders Rydeborg. Han är strålande glad. Med adrenalin-skakiga händer väger han öringen i den inbyggda håvvågen till 4,2 kilo.
Kraftverksuppbyggnaden i svenska vatten i mitten av 1900-talet dödade många strömmar där det fanns chans att komma i kontakt med stor vandringsöring. Men det finns en handfull sådana strömmar kvar i Norrland. Och en del blir i dag bara bättre tack vara restaureringsarbete.
Detta är en längre version av den artikel om stor öring i Jämtland som publicerades i senaste numret (nr 3, 2022) av vår tryckta medlemstidning Svenskt Fiske.
Text: Lasse Hallberg Foto: Svanthe Harström
Alla öringar vandrar för att söka föda och framförallt för att hitta tillbaka till sina födelseplatser. Det kan vara uppströms eller nedströms ett större vatten, där det finns bra med mat och ger trygghet och lugn under vintern. Före den intensiva kraftverksutbyggnaden på 1950-talet fanns det en mängd storöringvatten i Sverige. Många av dessa är borta, men några finns kvar och några har fått en andra chans tack vara biotopvård, rivning av dammar och nya så kallade omlöp.
I Jämtland finns några strömmar som aldrig ”dödades”, även om de blev påverkade av flottledsrensning.
Stavre – Gimån, känd för stor öring
Öringen i Revsundssjön, nära Bräcke, vandrar ned och upp i övre delen av Gimån vid Stavre för att äta av den otroliga rika mängd av olika insekter som kläcks där. Senare mot sensommaren och hösten simmar öringen ned i ån för leken. Genom biotopvårdarbeten i både sjön och i ån har antalet stora öringar ökat. Intresset för att flugfiska där har de senaste fem åren exploderat. Det märks på det intensiva trycket på fiskekortsförsäljningen till Stavre, Övre Gimåns FVO.
Intresset för en produktiv öringström är på gott och ont. Hittills har fiskereglerna, med bland annat ett fönsteruttag av öring (40-55 cm), gjort att de stora blir fler och större. De flesta som besöker Stavre nöjer sig med den otroliga upplevelsen att få drilla en stor öring i ett litet strömmande vatten.
Kvitsleströmmen, Jämtland
Öringarna som har Storsjön vid Östersund som sin uppväxtbas har lite andra förutsättningar. Sjön har en area på 464 kvadratkilometer och ligger i Indalsälvens enorma vattensystem. Den är till ytan Sveriges femte största sjö, så det finns gott om plats och mat för öringen. Efter 3-6 år i Storsjön återvänder de könsmogna öringarna till sina födelseplatser. Merparten av leköringen är nu mellan 7–10 år gamla. Redan i maj börjar de stora att simma uppströms i Indalsälven och uppgången pågår hela sommaren. Ett bra år kan det vara runt 3 000 öringar som ska ”hem” – och för två tredjedelar av öringen på vandring stavas ”hem” Dammån.
Den första hårda strömmen och det första lekområdet som öringen möter är Kvitsleströmmen. Det är där vi står. Det är en bred ström. På andra sidan ligger Hästön. Bakom ön finns också en vandringsström men också lekplatser för öringen som fötts här.
Vattnet går tungt. Vinden ligger på hårt från väster – och det regnar. Storöringväder med andra ord.
Det är bara att sätta på sig flytunderstället, greppa vadarstaven och hänga med Anders Rydeborg. De senaste tolv åren har han bott i Östersund och det här är ett av hans hemmavatten.
Han plockar fram en stor tubfluga med vinge i rött, blått och svart. En riktigt stor rackare.
– Jag upptäckte den här laxflugan av en slump för 20 år sedan och testade den vid det här fisket. Alla de största öringarna både här och i Dammån har jag fått på den, berättar Anders som har lyckats att få en på hela 80 centimeter.
– Flugan har blivit en favorit, framförallt på kvällar när det är dåligt väder. Ska jag välja en fluga för det här öringsfisket så är den här given.
Tubflugor eller streamers för stor öring
Det här är ett speciellt öringfiske, lite som laxfiske. Tubflugor eller streamers. Kast efter kast. Det händer att öringen suger i sig någon insekt och ger harrflugfiskarna en kraftfull överraskning, men det här är vandringsöring som inte är här för att äta. Ett lätt tvåhandsspö eller ett switchspö i klass 7–8 passar utmärkt.
– Jag kör med 0,30–0,40 mm:s tafsspets, för det är stora fiskar. De beter sig ofta som laxar och drar ut mycket lina och en hel del backing. Det är då det blir spännande, säger Anders som ”normala” år fiskar lax i älvarna i norska Trøndelag.
Då vadar vi ut. Det blir skrämmande djupt direkt men efter ytterligare några meter så blir det lite grundare. Och så djupt igen. Så är det hela vägen ut till mitten. De dubbade vadarskorna greppar bra i gruset, men rätt som det är finns det släta klipphällar där fötterna vill glida.
Anders lägger kastet mot Hästön. Flyttar sig några meter nedströms och gör ett nytt kast. Så fortsätter han i kanske hundra meter. Jag följer efter och försöker hålla samma tempo. Inte en känning. Den hårda vadningen känns i benen. Det blir en kort paus på land.
– Det har blivit mycket bättre fiske för varje år, men man kan åka hit tre gånger på raken och gå bom. Vi har lagt ut många ton lekgrus så nu leker öringen även här, förklarar Anders.
Han jobbar just med fisk- och biotopvårdsarbeten vid Länsstyrelsen i Jämtlands län, så han vet vad han pratar om.
En stor öring vill vara med och leka
Det blir en ny repa. Jag försöker ta mig ut lite högre upp medan Anders tar samma sväng som tidigare. Min vadning blir lite trasslig. Det blir alltför djupt och det känns farligt, så jag får backa och pröva lite längre nedströms. Jag tar mig ut och när jag kastar en blick nedströms ser jag plötsligt hur Anders spö slås ner med våldsam kraft och en fisk stänker till i vattenytan. Sedan drar fisken nedströms. Anders vadar mot land.
Jag inser att det är jag som har håven på ryggen, så jag ”sprintvadar” snett in mot land för att hjälpa till. Anders drillar lugnt med en hel del lina ute. Fisken är helt inne mot stranden, men gör nya rusningar nedströms. Anders drillar och njuter. Jag ser fisken och greppar håven, men inser att håvöppningen är väl liten. Jag gör ett försök, men missar en gång, två gånger, sedan simmar den bastanta öringen mellan mina ben. En tunnel. På något sätt lyckas jag lyfta benet så att linan går fri. Vid nästa håvförsök så får jag in fisken. Den är stor, den är tung och jag är lättad när jag kan räcka över handtaget till Anders. Tubflugans enkelkrok sitter stenhårt i underkäken.
– Vilken fisk. Det är så här de ser ut, säger Anders och börjar dra ut måttbandet.
Det visar 69 cm. Den inbyggda håvvågen visar 4,2 kilo. Han håller den några sekunder i vattnet. Öringen vispar till kraftfullt med stjärtfenan. Borta.
Nu är det min tur
Vilken kväll. Och den blir bättre när det skymmer. Jag har satt på en lättare linspets och en långvingad siluettfluga – en Swedish Poacher. När jag kastar ungefär där Anders fick sin fiska så dundrar det på något stort. Jag hinner höja spöt och ska precis låta rullens broms få jobba, då släpper den. Det verkar hett nu. En flugfiskare på Hästön står med spänt spö.
Jag vadar nedströms och ser en större blankfläck som indikerar en djupgrop. Jag lägger flugan dit. När den landar går en öring direkt upp och hugger. Jag ser den och känner rycket i linan, men det är allt. Kroken fäster inte … inte den här gången heller.
Det mörknar och Anders ropar utifrån älven. Det hörs inte vad, men spöböjen som skymtar talar sitt tydliga språk. Som sagt, det här är hans hemmavatten. Den här öringen är lättare att håva. En tätprickig skönhet som vägs till 3,2 kilo. Den här har lika bråttom tillbaka ut i strömmen för att fortsätta sin vandring uppströms.
Döda storöringvatten
Det är fantastiskt att se att de åtgärder man har gjort i både Kvistleströmmen och i Dammån har gett resultat. Men innan vi fortsätter glädjetåget uppför Dammån så måste vi titta i backspegeln. Det finns många döda storöringvatten i Sverige. Här är några från norr till söder att sörja:
- Flera strömmar i Luleälven
- Storumans utlopp – Umeälven
- Juktån–Storjuktan
- Vojmsjöns utlopp
- Malgomaj – Bullerforsen
- Tåsjön – Saxälven och Sjoutälven
- Ormsjön
- Fjällsjöälven
- Landösjön till Långan
- Kallströmmen
- Järpströmmen
- Mörsil – Indalsälven
- Storboströmmen
- Siljan till Trängslet – Österdalälven
- Siljans utlopp
- Gullspång och Klarälven (70 procent död)
- Bolmen–Bolmån – Skeen, södra Småland
Peterson och Ankarcrona
Det sistnämnda döda storöringvattnet Bolmån, där nedströmlekande storöringar togs mer eller mindre dagligen 1923–1954, har en speciell historia som kan kopplas ihop med det levande vattnet Dammån i Jämtland.
Hösten 1910 bildade Waldemar Peterson och fyra kamrater Sportfiskeklubben Storöringen i Östersund. Det var en av Sveriges första. Avsikten var förstås att få fler medlemmar i klubben, men inträdesvillkoren var hårda: en spöfångad öring på minst fem kilo. Även om det fanns gott om grova fiskar så blev det ingen medlemsutveckling. Fisket efter storöring ägde vanligen rum i Storsjön strax efter islossningen. 1912 hölls ett informationsmöte om sportfiske. Då fattades beslut om att utvidga Storöringsklubben och namnet ändrades till Jämtlands Läns Sportfiskeklubb (JLSK) och kravet på femkilos öring slopades.
1912 arrenderade klubben fiskerätt i Dammån. Nu blev det jakt på storöringen, men harrfisket lockade också. Waldemar Peterson gjorde mycket för sportfiskerörelsen i Sverige, men redan 1918 gick han bort i sviterna av spanska sjukan endast 46 år gammal.
Södra Sveriges Sportfiskeklubb
Godsägaren Theodor Ankarcrona, som så småningom blev hovjägmästare, växte upp i Skåne med fiske och jakt. Starten på hans stora betydelse för det svenska sportfisket början 1920 då han blev medlem i Jämtlands Sportfiskeklubb. Det är oklart om han innan han blev medlem hann träffa storfiskaren Waldemar. Samma år deltog Theodor som debutant i en castingtävling som Jämtlandsklubben anordnade i Äggfors och erövrade hederspriset i »Fritt Fiske-Fluga«, och blev på så vis en känd person i sportfiskekretsarna. Året därpå vann han grenen »Spinn precision« under Svenska Sportfiskareförbundets årliga tävling i Älvkarleö.
1921 tog han tillsammans med kapten N.E. Kihlbom initiativet till bildandet av en av de första sportfiskeklubbarna i södra Sverige. Södra Sveriges Sportfiskeklubb såg dagens ljus i Hässleholm 8 juni 1922. En förutsättning för klubben var att skaffa av ett lämpligt fiskevatten. Theodor Ankarcrona överlät mycket generöst sitt arrende av öringfisket i Bolmån vid Skeen, i södra Småland, till klubben. När klubben 1923 övertog arrendet av det berömda ålfisket, och den därtill hörande gamla herrgårdsbyggnaden på en holme intill vattnet, kunde det inte bli så mycket bättre.
Även om flugfiskare av kunglig börd vadade i Home Pool och Kings Pool, så fanns det bara en kung i klubbens vatten. Det var Theodor Ankarcrona. Mellan åren 1923–1945 landade han nära 500 stora öringar. Ett enastående resultat med tanke på att det under maj och juni, då fisket var bäst, bara var tillåtet att fiska åtta dagar för enskilda medlemmar. Dessutom fiskade Theodor inte alla år.
De största fiskarna vägde under åren fram till 1946 från 2,6 kilo till 6,7 kilo.
Det året invaderade Sydsvenska Kraftaktiebolaget Bolmåns stränder med grävmaskiner och dynamit. Vattnet var ibland grumligt. Mudderverk våldförde sig på bottnarna och åstadkom jättelika gravhögar längs stränderna. Flugfiskarna fortsatte att kasta sina flugor under byggnationen.
Skeen kraftverk, vid utloppet av Bolmen, invigdes 1954. Nu var storöringsfisket över vid Skeen, men åtminstone en storöring finns bevarad. Theodor Ankarcrona var hedersmedlem i Fly Fisher´s Club i London. Han donerade dit en öring från Skeen i ett »glass case«. Fisken vägde 4,3 kilo.
Storöringvatten idag
Det finns några få storöringvatten kvar i Sverige. Här är några exempel på levande eller delvis påverkade av vattenkraften:
- Kalixälvens sjöar
- Arjeplogsströmmarna
- Bergnäsälven
- Skellefteälven Slagnäs
- Vindelälven – Ammarnäs och Kraddsele
- Vojmån – Dikanäs
- Stavre – övre Gimån
- Kvistleströmmen – Indalsälven
- Dammån
Där har vi Dammån!
Vi har lämnat Kvitsleströmmen och kört den korta biten uppför bergerssidan och svängt av ner till Camp Dammån, som ligger cirka en mil uppströms utloppet i Indalsälven. Ån rinner i en trång dalgång. På den smala östliga stranden ryms en restaurang och cafe, ett antal stugor och en mängd husvagns- och tältplatser.
Vilken skillnad mot breda Indalsälven. Ån är här ett flugkast bred, men forsarna brusar, är ganska vilda och det sticker upp stenar på många ställen. Här gäller låg profil och minimal vadning för att inte skrämma öringen. Stannar man en stund vid vägbron, Brohölen, så får man se många sportfiskare som med ojämna mellanrum dyker upp och gör några kast, för att sedan gå tillbaka till sina husvagnar. Det lönar sig. Det ser man på fångststatistiken.
Väldokumenterad vandring av stor öring
Dammåns vattensystem har sin upprinnelse i Anaris- och Oviksfjällen. Vandringsöringen återfinns mellan Ockesjön (Indalsälven) och Storfallet, som utgör vandringshinder. Det innebär att öringen har cirka 55 kilometer åsträcka att simma och reproducera sig på. När öringungarna når 3-4 års ålder vandrar de ut från ån till Storsjön. När de vänder åter till ån efter ett par år så kan de väga så mycket som åtta kilo.
Öringens vandringar är väl dokumenterade. Trots att man byggde Dammåns kraftstation, som togs i bruk 1920, så blev själva dammen vid Ågårdarna aldrig ett definitivt hinder. Det fanns ett krav på en fisktrappa. När den nya byggdes 1950 började man även föra statistik. Öringen går upp i trappan och stannar där till den håvas manuellt, vägs, mäts och könsbestäms, innan den får simma vidare uppströms. Fisktrappan vittjas två gånger om dagen av Dammåns fiskevårdsområdesförening.
– Jag har hållit på i tio år att lyfta fisk. Jag fiskar inte just själv utan jag är intresserad av själva fisken. Den största jag har lyft är på strax över sju kilo. Det har hänt två år i rad. Det har varit en ökning av antalet öringar de senaste tre åren, berättar Roger Staf, som tillsammans med sin fru Agneta gör det här viktiga arbetet under somrarna.
1950 registrerades 851 stycken. 1960 325 stycken. 1970 508 stycken. 1980 918 stycken. 1990 456 stycken. 2000 651 stycken. 2010 682 stycken. 2018 ökade antalet öringar till 1236 stycken, 2019 rekordsteg 1482 stycken och 2020 1387 stycken. Medelvikten år 2020 var 1,72 kilo.
Sträckorna i Dammån har varit olika hårt påverkade av tidigare flottledsrensningar. Gemensamt för samtliga sträckor är att rensningar haft stor negativ påverkan på livsmiljöerna för fisk och andra vattenlevande organismer. Under perioden 2016–2018 genomfördes restaureringsåtgärder av Dammåns fiskevårdsområdesförening tillsammans med Jämtlands länsstyrelse.
Att det har fallit väl ut syns tydligt i vandringsstatistiken vid dammen.
En liten gul
Från en slingrande lite lugn å till brusande stenforsar, till ett högfjällsvatten kantad av fjällbjörkar. Det är Dammån. Tre kilometer nedströms campingen ligger ”Karlssons stuga”. Den slingrande åsträckan vid Skiftesholmen lockade redan Waldemar Peterson och hans klubbkompisar 1912. Där är det fortfarande mycket spring. En kvinna som flugfiskade där berättade att hon hade fått två öringar tidigare i veckan vid ”Karlssons”. Tillbaka vid campingen berättade ägaren Lasse Albertsson att de vägde runt tre kilo vardera. Det är inte alla som vill skryta och ta plats.
En person som inte kan undgå att bli känd är Torbjörn Jansson från Arboga. Han har varit vid Dammån i 17 år och 2019 fick han den största registrerade öringen i Dammån: 5,94 kilo. Den tog i Brohölan och han är där nu också. Torbjörn är lätt att känna igen i sin stickade mössa och en rutig, färgglad skjorta.
När det för en gång skull är ledigt i den här poolen måste jag bara prova. Flugtipset har varit ”en liten gul” eller Dammåflugan, en liten svart dubbelkrokad fluga med kort vinge och en röd ulltuss. Det får bli en gul. Det kan vara ganska snårigt och svårkastat vid ån, men vid campingen finns det utrymme. Jag börjar tätt intill brofästet. Det är lätt att placera flugan mot andra sidan intill en stenrad. Jag fiskar mig sakta ner mot nacken. Så lägger jag flugan mellan två stenar, när den sveper ut kommer två blixtsnabba och hårda hugg!
Jäklar – loss direkt.
Fortsätter fiska ner till nacken. Går upp till bron och gör ett nytt försök. Ingenting händer vid det ”heta” stället.
Då dyker Torbjörn upp på andra sidan. Jag pekar nerströms och ropar: ”Det står en fisk vid stenkanten”.
Han fiskar. Jag går och sätter mig utanför restaurangen. När jag vänder mig om står Torbjörn med böjt spö. Det blir en hård men kort kamp. Sedan är fisken håvad. Torbjörn tar öringen, går över bron och går direkt rakt fram till mig och säger:
– Tack för att du visade mig var fisken stod.
Den vägde 2,2 kilo.
Fotnot: Dammån är i dag ett Natura-2000 område. I Kvitsleströmmen vill man göra ett naturreservat. Just nu håller Länsstyrelsen i Jämtlands län på att göra en förvaltningsplan för bland annat Dammån och Kvitsleströmmen. Den ska läggas fram för fiskevårdsområdena hösten 2022.
Här kan du köpa fiskekort i Kvitsleströmmen och här hittar du fiskekort till Dammån.
Vill du läsa fler artiklar av Lasse Hallberg? Här har vi samlat alla hans artiklar.
