Gunnar Westrin har varit med på pimpelisarna sedan barnsben. Dåtidens vetande håller än idag, trots att redskapen och kommunikationerna radikalt har förändrats.
Text och foto: Gunnar Westrin
Det som fortfarande sitter som en smäck gällande strategiska fundament är vilken tid på året som kan passa bäst för pimpelfisket efter röding. Här måste du som läsare notera att jag uteslutande har pimplat röding på de nordliga fjällen, från västra Jämtland och norrut.
Rödingtider
Generellt är att januari-februari alltid har gett de bästa fiskena om vi räknar på numerären. Isarna är inte så tjocka. En del av rödingarna har lekt och är hungriga. Nackdelen är att dagsljuset är i snålaste laget.
Nästa tid som passar är när eftervintern nalkas, den tid vi i norr kallar våren. Solen kan skina i stort sett dygnet runt. Det är den stora mysperioden för en pimpelfiskare, den att insupa dagens lugn på varma renskinn med kaffetermosen och apelsinen i högsta hugg. Nackdelen är att isarna är betydligt tjockare, vilket i sin tur tarvar bättre borrar med förlängare. Mittpådagenfisket ger oftast ett rätt fattigt resultat. Å andra sidan får du fina upplevelser med hemvändande sångsvanar och skorrande ripor efter fjällkanterna. I den bästa av världar är den tiden också som gjord för kikmetet, den stora upplevelsen oavsett fiskart.
Dahréns minipirkar är ett måste.
Olika perioder
På en känd rödingsjö vet du på ett ungefär vilken tid på dygnet som kan ge det bästa resultatet, om vi nu envisas med att räkna antalet fiskar. I början på året är det absolut sena morgnar, fram till ettsnåret på dagen. När ljuset så sakta drar sig undan lägger oftast rödingarna av. Det är i slutet av april och hela maj som vi med glädje drar till fjälls, åtminstone i Norrbotten. Att göra samma resa under januari och februari på dessa voluminösa och karga breddgrader är ren dårskap. Ljuset måste leda oss fram till våra rödingsjöar. Om vi ska ta och fördjupa oss i ovan nämnda nationella folkförflyttning, kan en orsak absolut bero på en nästan klinisk avsaknad av solljus under långa och mörka vintermånader.
Rödingsjöarna i bland annat Kiruna kommun har varit själva lärdomsboken för mitt stundtals vidlyftiga fjällpimpelfiske. Det som då inhöstades i minnesbanken tycks fortfarande gälla för de flesta rödingförande sjöarna i Lappland och Jämtland.
Tiden viktig
I maj går solen upp strax efter ett på natten. Då ska du redan vara i kläderna för att en timme senare sitta på någon grynna därute på sjön.
Varför? Jo, därför att då har rödingarnas morgonhunger vaknat, då är de redan på jakt efter frukostkäket. Ljuset styr även rödingen. Hänger du då ut en maggotskrok kan de inte hålla sig. Huggperioden brukar hålla i sig fram mot åtta- niosnåret på morgonen, därefter nalkas den långa lunchpausen. Då kan vi som fiskare lulla på lite lugnt genom dagen, sova en behövlig skönhetssömn på varma renskinn, eventuellt testa nya pirkar, kolla fågellivet och dricka någon mer liter svartkaffe.
Gunnar Westrin gör det bekvämt för sig på pimpelisen.
Autostradan
Jag har skrivit det förr, fenomenet med rödingarnas egna osynliga gator därunder isen. Det var slumpen som en gång i tiden gav mig den insikten, det mystiska i att i ett hål kunde vi få många rödingar, men att i ett annat tre meter bort gick man totalt bet. Så kunde det vara varje morgon. Det hela började med att vi borrade hål åt olika håll från det hål där fisken tycktes trivas. Till slut kunde vi få fram en kryptisk och något mystisk struktur, en något kurvig linje över isen där fiskarna passerade varje efternatt. Inte nog med det. Första gången detta hände ritade jag upp fenomenet, angav också avstånd från land och ut till grynnorna, tog landmärken som noga antecknades, eftersom det på den tiden inte fanns generalfusket med GPS. Våren efter var vi där igen och hade oftast kanonfisken mitt i autostradan. Vi hittade igen vårt eget Schlaraffenland, där andra gick bet.
Betet
Min egen favorit i alla tider har varit Kaitumpirken, dels för att namnet förpliktar, men mest för att den singlar så fint i vattnet. En ren njutning när man kikmetar.
Upphängarflugan kan vara vilken kuse som helst, en nymf eller en puppa, gärna med lite längre strån kring framkroppen. En upphängare räcker, annars blir det bara tjorv. Ta gärna med dig sommarasken med nymferna. Däremot har jag bytt den vanliga kroken mot en liten balanspirk. Kontentan är att kunskapen om tiden på året och dygnet är viktigare än betets utseende. Bästa upphängaren är den som inte behöver agnas.
Kaitumpirken och upphängaren Råstoflugan är favoriterna.
Tekniken
Den viktigaste strategiska teknik jag använder är ett aktivt nivåfiske, oavsett om jag kikmeter eller inte. Jag börjar alltid vid botten, fiskar en stund, drar upp en halvmeter, fiskar av och håller på så ända tills pirken slår i underisen. Rödingen är oftast en stimfisk och håller sig också på olika nivåer i sjön, beroende bland annat på födan. Det har hänt att stimmet har uppehållit sig alldeles under isen, trots att sjön har varit djup.
Westrins reflektion:
Klimatförändringarna
Pimpelsäsongen har tyvärr förkortats genom åren. När jag kom till Rostujávri norr om Kiruna första gången i maj 1975 kunde vi pimpla fram mot midsommar. Fiskekompisen och jag for sällan upp före den 20 maj. Därför var en skön pimpelperiod när isen hade flutit upp och lossnat från stranden. Då blev isen torr. Fisket däremot kunde avmattas något av detta, eftersom ny strandföda på så sätt kunde rinna ner i sjön. En sommar i början på juli flög jag över sjön, som fortfarande var isbelagd.
