Trålgränsen i Skagerrak söder om Vinga och i Kattegatt bör och kan flyttas ut för att rädda Västerhavet. Detta menar Stig Thörnqvist, mångårig medarbetare på Fiskeriverket och Havs- och vattenmyndigheten. Med enkla medel kan 600 kvadratkilometer trålfredade områden skapas med stöd av internationell rätt.
Text: Stig Thörnqvist
Foto: Markus Lundgren, Knuts Conny
Grunda kustområden är viktiga lek- och uppväxtområden för många marina arter. Kunskapen och förståelsen för att kustzonen bör skyddas från fiske är därför gammal och djupt rotad. I hundratals år har det funnits regler som begränsar eller helt förbjuder intensivt fiske med högeffektiva redskap närmast kusten.
Sveriges fiskelagstiftning är inget undantag. I de äldre fiskestadgorna var trålfiske förbjudet innanför gränsen för ”Rikets vatten”. Från början av 1960-talet försvagades detta skydd successivt. Till sist fiskades det med trålar och mycket stora snörpvadar helt inne i de mest känsliga kustområdena. Konsekvenserna har varit förödande för de lokala fiskbestånden.
Minskande landningar
Utvecklingen sammanföll från och med 1970-talet med en uppenbar och allt mer tilltagande utarmning av fiskbestånden. Man kan utan att överdriva säga att svensk fiskenäring sedan dess kännetecknas av minskande landningar av konsumtionsfisk och återkommande ekonomisk stagnation och överetablering.
Kattegatt och Skagerrak är mycket små havsområden. I ett större perspektiv på de fiskbestånd som förvaltas inom EU:s fiskeripolitik är Kattegatt och Skagerrak uppväxtområden för olika Nordsjöbestånd. Den mer lokala beståndsstruktur som påverkas inom havsområdena, exempelvis lokala torskbestånd, hanteras inte av den övergripande rådgivningen och i besluten om årliga fiskemöjligheter.
Därför är det upp till de olika länderna att självständigt genomföra tillräckliga åtgärder för bevarande av lokala fiskbestånd så att deras betydelse för biologisk mångfald och ekosystem säkras. För svenskt vidkommande handlar det om att tillämpa den nationella lagstiftningen och bemyndigande enligt fiske- och miljölagstiftningen, men också att se till så att samarbetet inom EU inte utgör ett hinder för åtgärder inom svenska havsområden.
Inte försent att flytta ut trålgränsen och rädda Västerhavet
När gränser i havet som reglerar relationen mellan länder anges utgår dessa från så kallade baslinjer. Gränserna beräknas och anges med avstånd och referenser till baslinjerna. Begreppet baslinjer har sin grund i Förenta Nationernas Havsrättskonvention från 1982.
Enligt denna ska baslinjer och andra yttre gränser som beräknas från baslinjerna anges i sjökort som offentliggörs. Lagen (2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner anger svensk baslinje med mycket hög noggrannhet. Längs låglänta kuster med erosionsbottnar utgör lågvattenlinjen baslinjer. Längs höglänta flikiga kuster som i Skagerrak och Kattegatt, med öar och skärgårdar, tillämpas räta baslinjer som följer kustens huvudriktning. Baslinjen dras där så att den utgör en så rät linje som möjligt som också följer kustens huvudriktning och tangerar lågvattenskär och uddar på öar belägna utanför kusten.
Trålgränsen i Västerhavet från gränsen mot Norge i norr till Öresund i söder flyttades ut 2003.
Gränsen bestämdes då med räta linjer mellan koordinater som finns angivna i föreskrifterna (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. I Skagerrak ned till Vinga löper trålgränsen parallellt med Sveriges baslinje på ett avstånd av 3,9 sjömil och väster om denna.
Detta bör rättas eftersom EU:s rättsakter om den gemensamma fiskeripolitiken anger avståndet fyra sjömil för andra länders tillträde till svenskt vatten i Skagerrak.
Trålgränsen är en suddig gräns
Söder om Vinga och ned till Öresund är trålgränsen angiven betydligt närmare kusten och förhåller sig inte konstant till baslinjen. Längs vissa sträckningar är trålgränsen till och med bestämd innanför baslinjen. När trålgränsen flyttades ut 2003 angavs ett avtal med Danmark från 1932 som förklaring till den avvikande hanteringen från Vinga och söderut. I avtalet anges att gränsen för tillträde ska gå längs kustlinjen och tre sjömil utanför denna. Men vad är då kustlinjen?
En ledning lämnas i avtalet med Danmark. Den definitionen är införd i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (FIFS 2004:36) 2 kap. 1 §. Där anges att det är ”det andra landets kust eller ytterst därutanför liggande holmar och skär som inte ständigt översköljs av vattnet” som definierar kustlinjen. Definitionen liknar starkt tillämpning av räta baslinjer.
Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att trålgränsen är den rådande tolkningen av avståndet tre sjömil från kustlinjen och därmed också utgör gränsen för danskt tillträde till svenskt vatten. Men på flera punkter är avståndet till ”öar och skär som inte ständigt översköljs av vatten” betydligt mindre är tre sjömil.
Antingen är trålgränsen felaktigt definierad i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter eller så är gränsen för danskt fiske på svenskt vatten längre västerut än trålgränsen, dock okänt var. En konsekvens kan alltså vara att danska fiskebåtar fiskar för nära svenska kusten. Utöver detta är gränsen mellan Skagerrak och Kattegatt oklart definierad. Sammantaget råder en stor rättsosäkerhet.
Ytterligare 300 km2 skyddat område för att rädda Västerhavet
Den baslinje som anges i svensk lag baseras på mycket noggranna sjömätningar under de senaste åren. Lågvattenskär ligger till grund för baslinjen. Att ange svensk trålgräns och gränsen för danskt tillträde till svenskt vatten med avståndet angivet från baslinjen skulle ha stöd i internationell rätt.
Grovt räknat skulle ytterligare mer än 300 km2 av kustzonen få ett utökat skydd om gränsen bestämdes till tre sjömil från baslinjen. Ännu rimligare vore så klart att i likhet med Skagerrak och Östersjön hålla fast vid att skyddet mot trålfiske ska vara minst fyra sjömil räknat från baslinjen. Då skulle i förhållande till dagens situation ytterligare minst 600 km2 känsliga och värdefulla områden få ett utökat skydd.
Sportfiskarnas ståndpunkter
Sportfiskarna kräver att trålgränsen ska flyttas ut för att skydda bottnar, fiskbestånd och kustekosystem från skadliga fiskemetoder. EU:s gemensamma fiskeripolitik ger Sverige befogenheter ända ut till territorialgränsen, tolv nautiska mil från baslinjen.
