Det kan verka så enkelt, för de går ofta i stora stim och geografiskt sett så är den Sveriges mest utbredda fiskart. Men det är helt fel. Siken är en lurig rackare som kan ta det extra lugnt. Gillar du ”slow fishing” och en riktig utmaning – testa sikpimpling.
Text: Lasse Hallberg Foto: Svanthe Harström
Sjön Torringen, som sträcker sig från Medelpad och in i Jämtland, ligger i Jämtgaveln Natura 2000-område. På 6,8 kvadratkilometer finns många vikar, småöar och grynnor, blockig stenbotten och sandiga gräsbottnar. Här trivs många arter: abborre, öring, ett vilt bestånd av röding och – sik.
Tystnaden bryts av skoterns rytande. Det blir en färd över isen, över en ö med en fin ”älgmyr” och till en vik på norrsidan.
Tommy och Patrik Fransson fräser med isborrarna snabbt upp några pimpelhål, gräver runt i skryllorna och plockar fram en arsenal av lätta pimpelspön och betesaskar. De är far och son och har fiskat ihop hela livet.
Fiskar som abborre, öring, röding och sik trivs i sjön Torringen.
Små mormyskor är hemligheten
– Det är riktigt små mormyskor som gäller. Jag använder guldfärgade eller gulflouroserande. En del kör silverfärgade eller enbart mormyskor i koppar, berättar Patrik.
Han sätter på två eller tre maggot kroken.
Mormyskaspöna har tunna och mjuka toppar. Linorna är tunna: 0,12–0,16 mm.
– Du får röra spöet väldigt försiktigt. Om du har ett spö med mjuk mormyskatopp så ser du nappet. Då lyfter du lite försiktigt. De är så lösa i munnen, säger Tommy.
– Det gäller att kroka siken i överläppen, annars lossnar de. Men är de på hugget så sitter mormyskan inne i gommen, flikar Patrik in.
Han släpper ner. Det är en och en halv meter djupt. När jag lägger mig ner på liggunderlaget för att kikmeta ser jag gräs och en fin sandbotten.
Då ropar Patrik: Fisk!
Men spöböjen och rycket i linan skvallrar om vad som väntar: Abborre.
Tommy går längre in i viken. Efter att ha testat två hål får han belöningen. Men någonting stämmer inte. Fighten är hård och det blänker till av rött i hålet. En röding. En liten, men mycket vacker vild fisk.
Härligt … men nu är vi på sikjakt.
Att ligga och titta ner i vattnet och spana mot botten kan vara både rofyllt och lite frustrerande. Närmare meditation kommer man inte. Det går en timme, sedan händer det. En sik glider in i synfältet och tvekar inte, suger i sig den guldfärgade mormyskan. Med ett lugnt lyft så sitter kroken och siken kan lyftas upp. Ingen stor – men det är en sik. En till titt i hålet visar att ett sikstim är inne i viken.
Nu nappar det i varje hål. Den första var hungrig direkt. Andra sveper förbi mormyskan försiktigt och några verkar helt ointresserade.
Kikmete gör fisket efter sik dubbelt så spännande.
Siken är lös i munnen, så det gäller att kroka den försiktigt i överläppen.
Dags för knepen
Är siken ointresserad? Gör som vid abborrpimpling. Dunka mormyskan i botten och lyft den sakta och darra med handen så att mormyskan vibrerar lite. Det kan få fart på även de mest svårflörtade sikarna.
Är de fortfarande ointresserade? Testa att gå ner i storlek på mormyskan.
Siken är försiktig och kan lätt skrämmas. Gå lugnt på isen och kör du ut med skoter så är det bra att borra hålen en bit bort.
Vi tar det verkligen lugnt i viken, så pass lugnt att en flock renar, som var på väg att bli bortskrämda, lägger sig ner inom synhåll.
Sikpimpling är speciellt och lockar en del.
– Det är en rolig fisk att få för du måste specifikt fiska efter den – och den är grymt god rökt, säger Patrik och ler åt matminnet.
Det behöver inte vara obekvämt att pimpla.
Tips:
- Använd riktigt små mormyskor i guld, silver, koppar eller gulflouroserande. Vill man pimpla sik lite längre upp i Norrland, exempelvis Västerbotten, så föredrar man där svarta mormyskor.
- Mormyskaspön med tunna och mjuka toppar. Då ser du nappen.
- Linorna 0,12–0,16 mm.
- Vid hugg: lyft spöt försiktigt.
- Siken är ”lös” i munnen.
Små guldfärgade mormyskor. Det gillar siken.
Sik
Coregonus maraena
Länge påstods det att det fanns flera sikarter i Sverige. Det bygger på att det finns sex utseendemässigt (morfologiskt) skilda bestånd, ibland flera av dem i ett vatten. De har dock inte bevisats att det är egna arter och därför klassas de nu som en.
Sikens mun är framåt- eller nedåtriktad och nosen mer eller mindre trubbig.
Siken lever i sjöar, på kusten och i Norrlands älvar. I Östersjön finns både kustlekande bestånd och de som vandrar upp i vattendrag för att leka. I de flesta vatten är siken bunden till botten där den födosöker, men det finns vatten med mer pelagiska och ytnära sikar. Siken har som alla laxartade fiskar en fettfena på bakre delen av ryggen.
Källa: Sportfiskarna
Siken är en fantastiskt god fisk att äta.
Rekord
Svenskt sportfiskerekord: 6 200 gram (Jonatan Johansson, Västra Silen, Västra Götaland, 2014-04-19). Längd: 67,00 cm. Omkrets: 56,00 cm. Kön: Hona
