Jag är uppvuxen i närheten av en jämtländsk öringbäck, i mina böcker kallad Bäverån, ett dåtiders paradis med fullödiga ekologiska fundament. Alla ingredienser fanns för att öringen kunde leva sitt ostörda liv. Den skyddande och svalkande storskogen, den lekfulla forsen, myriader av insekter, några spännande bäverdammar och välvuxen strandbård var självklarheter.
Text och foto: Gunnar Westrin
Min öringbäck fick till slut ge upp på grund av attacker mot de viktiga så kallade abiotiska faktorerna, som är självklarheter för alla jordens organismer. Abiotisk betyder förhållanden av icke biologisk natur, som näringstillgång, ljus och temperatur. Både ekologiskt och abiotiskt hände något avgörande den dagen då de sista träden i den förr så stora skogen hade avverkats.
Det var som att trycka på en strömbrytare. Allt eftersom det ”nya ljuset” strålade ner över landskapet steg naturligtvis vattentemperaturen. Det avskalade landskapet blev till slut starten på den stora flykten. Markerna torkade. Uttrarna, minkarna och bävrarna såg ödeläggelsen och drog. Älgarna och rådjuren som alltid gjorde sina lovar kring bäcken för att släcka törsten, föredrog andra marker. Själva boningen, det vill säga det prunkande skogslandskapet, fanns inte längre. Klart att flyttlasset gick!
Varmare vatten för öringen
När jag pluggade ekologi med inriktning mot vatten, minns jag att vi diskuterade innehållet i en artikel som handlade om ljusets påverkan på fiskars liv (öring) i en bäck. Forskare hade fått lov att avverka en tio till femton meter lång ”ruta” efter ett litet skogsvattendrag. Uppgiften var att befästa de mer teoretiska tankarna om öringens förhållande till ljus och mörker. Provtagningarna visade att vattentemperaturen steg relativt snabbt och att den aktuella sträckan så småningom blev fisktom.
Några viktiga abiotiska förutsättningar för öringlivet hade totalkraschat, som felaktiga ljusförhållanden, avsaknad av strandskydd och sinande näringstillgång. Enkelt uttryckt kan aldrig insekter alstras av enbart vatten. Det behövs en del annat som bland annat kommer från strandbården, som klorofyll, humus och skiftande former av näring. Här brukar en del onyanserade kommentarer höras. ”Om hundra år är skogen tillbaka och då har öringarna hittat hem igen”? Min något pessimistiska ton i ärendet säger mig att den slutsatsen är högst tvivelaktig.
Biotop för öringen
Jag har i min undervisning haft många tillfällen att klargöra ovan beskrivna dramatik för mina elever. Bestörtningen har varit märkbar. Generellt brukar jag jämföra en mönstergill öringbiotop med hur harren gärna vill ha det.
Klassiska marker för ändamålet är absolut skogslandskapet i Tornedalen, en trakt som naturligtvis också är utsatt för skogsavverkningar av den mer industriella sorten. Intressant är mängden av intressanta vattenflöden som finns på det för många okända området.
Westrins reflektion:
”Om du lär dig hur några fåglar ser ut, hur de låter och hur några av våra vanligaste växter och blommor ser ut, blir det mycket roligare att fiska”, sade mig en gång en av mina förståndiga morbröder.
Öringbäckarna är oftast relativt djupa, lugnflytande utan mer forsande vatten, gärna omgärdad av en stundtals prunkande strandbård bestående av högre gräs, buskar och mindre träd som al, sälg och kortvuxen hägg. Numera finns också inslag av bäverliv, något som har accelererat sedan sjuttiotalet.
Harrjokken
Harren vill gärna ha en annan form av livsutrymme. Bredare och oftast grundare åar, mer forsande vatten, gärna formad med bredare sel. Strandbården är viktig även hos harren, en fasad av grönsaker som liksom är själva skafferiet och skyddet för bägge arterna. När det gäller temperaturen så brukar en sådan harrstryka ha ett något varmare vatten, till delar beroende på grundare vattenflöden. Öringen vill ha livet kallt, djupt och skyddande.
Lästips: Här har vi samlat alla artiklar av Gunnar Westrin.
Kraftverksdammen
Avslutningsvis kan tilläggas är hur de två arterna reagerar vid kraftverksbyggen. För några år sedan gästade några journalister, forskare och jag en gammal kraftverksdamm i Luleälven kring trakterna av Jokkmokk. Guiden förklarade att öringen inte hade en chans till överlevnad. Maskinerna hade schaktat bort den näraliggande skogen och strandbården, vilket naturligtvis gjorde vattnet varmare. Därtill försvann det viktiga skyddet.
Längre ut i dammen fanns en grynna (grund) där rester fanns av den gamla harrpopulationen. Idag vet vi att harren klarar av betydligt varmare vatten än både öring och röding. Strandskyddet är inte riktigt lika livsviktigt för harren som för öringen, trots att buskagen är själva livsnerven för bägge fiskarterna, som skydd men också som näringsproducent (insektslivet). Kan vara något att tänka på i dessa klimatförändringarnas tidevarv.
Fisket och öringen för eftervärlden
Sportfisket och fiskars framtid stavas ”information”. Min åsikt är den att kunskap om de ekologiska förutsättningarna i våra sjöar och vattendrag är minst lika viktiga i vårt sportfiske som teknik och fångster. Ju tidigare i livet informationen kommer, desto bättre. För öringen, men även för alla oss andra.
