Att leva med en sportfiskare är inte alltid helt lätt. Semesterdagar där man skulle kunna sova ut på morgonen och spendera kvällen sittandes i solen på en uteservering i goda vänners lag byts mot att vakna i ottan av väckarklockan och ägna tolv timmar av dagen till att stå i en båt och gång på gång kasta ut sitt drag i vattnet, se hur det sjunker under ytan och sedan veva hem det, i hopp om att få med sig en fin fisk på köpet. Ibland utan att ens se röken av en fisk eller känna minsta lilla hugg i spöet.
Text: Mikaela Lantz Foto: Rasmus Ljungqvist
Helgkvällen i mars där den sista snön försiktigt smälter bort från gatorna skulle kunna spenderas i soffan nedbäddad i en mjuk filt, medan braskaminen gemytligt sprakar i rummet. Istället hamnade jag i ett tält mitt ute i skogen i minusgrader liggandes på ett väldigt tunt liggunderlag som lät min rygg känna varje sten och rot i marken under mig. Hur tänkte jag? Hur i hela fridens namn lyckades jag hamna här?
Svaret på de frågorna har jag givetvis själv. Jag vet ju precis hur jag hamnade där. Det startade 2014 när jag träffade Rasmus som senare skulle komma att bli min sambo. Förutom att vara en blond brandman från Mölndalstrakten som gillar träning, råkar han även vara en inbiten sportfiskare. Personligen är jag en storstadstjej som visserligen delar hans träningsintresse, men där mina fiskemeriter kan räknas på ena handen.
Likt många fiskenaiva ute i landet drogs jag med flera förutfattade meningar om fiske. Det finns väl ingen poäng i att lägga massa tid och pengar på att fiska för att sedan slänga tillbaks fisken i vattnet. Fiska gör man för att kunna äta nyfångad fisk till middag – enbart därför. En fiskedag utan fångst är en helt bortslängd dag. Ja, på detta naiva och även något nonchalanta sätt gick tankarna. Detta försökte Rasmus givetvis att ändra på. Efter några mindre lyckade försök, med bland annat den där kalla marskvällen i bakhuvudet, ville han istället byta spår. Låt mig nu berätta om hur det gick till när Rasmus skulle introducera mig till karpfiskets värld.
Det bekväma fisket, enligt sportfiskaren
För att sälja in sin nya idé marknadsförde han detta som det mest bekväma och slappa fisket man kan tänka sig. Man slänger i sina spön och ställer upp dem i så kallade nappalarm. Sedan sköter fisket sig självt. Nu är det slut på att förgäves kasta ut och veva in sina drag hundratals gånger på en dag utan napp. Spöna börjar tjuta när du väl har napp och under tiden gör man själv något annat. Man behöver enbart jobba när man har något på kroken och det är värt mödan. Dessutom är sannolikheten att ens få napp väldigt låg.
Rasmus drog långa historier om hur han hade spenderat 30 nätter vid Härlanda tjärn innan han slutligen fått upp sin första karp. Så det här skulle framför allt bli en slapp kväll där vi satt vid sjön och grillade och sen sov i tältet, men hade en liten extra spänning i form av fisket. Det lätt ju bekvämt så det kunde jag väl ändå gå med på.
Sagt och gjort, vi packade väskorna och begav oss mot Härlanda tjärn. Att väl få i spöna i vattnet och starta fisket visade sig inte vara så bara. Först skulle det riggas av bara den. Vi behövde knyta tafsar, rigga beten och få upp spöhållarna med nappalarm.
–Vill du ha pop-up boilie eller snowman på din rigg?
Ja du, när man själv inte är sportfiskare vad svarar man på en sådan fråga? Snowman lät rolig, den valde jag. Efter nästan en timme fylld med tafsar, boilies, swingers, bait runners och annat som jag inte förstod ett dugg av, var till slut spöna i vattnet och nu fiskade vi. Äntligen skulle den bekväma delen av fisket börja och vi tände grillen. I väntan på att den perfekta glöden skulle infinna sig satt vi och pratade och tittade ut över sjön. I den stunden så tänkte jag att det här med fiske kanske inte var så dumt i alla fall.
Kortvarig lycka
Lyckan blev dock kortvarig. Lagom till dess att vår välmarinerade fläskfilé var genomgrillad och grillspetten med spetspaprika och champinjoner hade fått fin färg, hördes ett kraftigt pipande. Rasmus slängde ifrån sig sin tallrik innan han ens hunnit ta första tuggan och utbrast:
–Vi har napp!
Själv hade jag inte så mycket val än att göra detsamma, trots att magen kurrade och det vattnades i munnen av att bara titta på maten som var så nära, men ändå så långt borta. Kampen mot karpen kunde börja och jag fick, som den gentleman Rasmus ändå är, ta första nappet. Detta var en helt annan sak än att dra in en trekilos gädda mot båten med ett gäddspö, vilket var det jag hade gjort innan. Kommandon ljöd i snabb takt från Rasmus:
– Lätta på bromsen!
– Låt karpen dra!
– Pumpa in den mot land!
I själva verket rörde det sig nog enbart om ett par minuter, men det kändes som en halvtimme innan det till slut smätte till i spöet. Linan gick av.
–Det är sånt som händer”, sa Rasmus något besviket.
Visst har han väl rätt, men det kändes tråkigt. Adrenalinet hade gått i taket när larmet började tjuta och att nu inte få lön för mödan kändes som ett nederlag. Vi rullade in det som återstod av linan och sedan började det oförståeliga mantrat om – det var tafsar, dubbelåttor, snowmans, swingers och bait-runners på nytt. Till slut var ändå spöet omriggat och efter en lång föreläsning om precis hur jag skulle kasta fick jag lov att kasta ut betet på nytt. När väl min snowman hade sjunkit till botten vände jag mig om och såg grillen som nästan skrattade åt mig. Hälften av maten låg helt kall på våra tallrikar, resterande köttstycken och grillspett låg uppe på grillgallret, men hade nu antagit en mörk kolfärg.
En lyxig karpsäng, sa sportfiskaren
Vi åt ändå upp maten som fortfarande var ätbar och satt och såg när solen långsamt sjönk ned bakom trädtopparna. Efter att åtminstone ha blivit mätta gjorde vi oss i ordning för kvällen. I samband med att idén marknadsfördes dök det även upp flera lovord kring den härliga och rent av lyxiga karpfiskesängen. Jag hade fått testa den under kvällen och då fått erkänna att den faktiskt var rätt skön, det sagt med det tunna liggunderlaget från marsfisket i tankarna. Även denna gång fanns dock en hake.
Vi hade enbart en säng och något liggunderlag hade vi inte fått med oss. Det innebar alltså att jag hade en hel natt framför mig där två fullvuxna människor skulle dela på en 70 cm bred säng, som dessutom är inramad av stålfjädrar som gör sig ständigt påminda så fort man kommer en centimeter utanför liggytan. Återigen hade jag inte så mycket att välja på, och med packade sillar i tankarna somnade jag till sist.
Halv ett skar ett intensivt ljud genom nattens tystnad och ryckte mig upp ur mina drömmar.
–Napp, skrek Rasmus på nytt och flög ut ur tältet som skjuten ur en kanon.
Med sovsäcken kring knäna ramlade jag efter och försökte hänga med. Även denna gång väntade en duell mot karpen, men denna gång lyckas Rasmus ta hem segern och få upp den lilla fisken på land. Eller sa jag lilla, förlåt. Ett 11,7 kilo stort monster lyftes upp ur håven. Den fick genomgå sedvanlig sportfiskarbehandling; det vill säga avkrokning, vägning och fotografering innan den återigen simmade ut i djupet. Även om jag var väldigt trött när det väl nappade, var det roligt att få se en så stor fisk på riktigt.
Karpnapp
Nu skulle vi väl ändå få en chans att sova tänkte jag, och återtog sillpositionen i den trånga sängen. Det trodde jag, men en timme senare var det dags igen. Då var det min tur! Denna gång satte jag av i full fart och ryckte åt mig spöet. När jag började veva kunde jag känna att det här var en större fisk än vad jag någonsin fångat tidigare. Men kvällens missöde med avsliten lina satt färskt i minnet och det gällde att vara smart. Duellen kunde börja och mörkret låg som en tjock dimma omkring oss. Jag såg inte vad jag gjorde, men kunde känna karpens rörelser genom spöet. Den här kampen var det jag som gick segrande ur och när karpen väl var vid landkanten håvade Rasmus upp den. Fram med vågslinget och denna best vägde in på hela 10,2 kilo. Det var något helt annat än mina tidigare fiskar på två, tre kilo.
Glad och upprymd över att ha fått fånga min första karp, och dessutom med tvåsiffrig vikt, gick vi återigen till sängs. När jag nu lade mig spelade det ingen roll att sängen var trång. Jag var helt slut och somnade direkt när huvudet träffade kudden. Inte heller nu blev lugnet långvarigt. Denna gång var det Rasmus tur och jag var nu långsammare på att ta mig ur tältet. Klockan var tre på natten och det var enbart ett lätt månljus samt våra pannlampor som gjorde att man överhuvudtaget såg handen framför sig.
– Karpen har fastnat ute i näckrosorna, utbrast Rasmus och tillade:
– Du måste håva den där.
Vadning i mörker, en baggis för en sportfiskare
Jag tittade på honom för att se om han skämtade. Skenet från min pannlampa landade i hans ansikte som var helt fokuserat på spöet och inte en min talade för att han skulle skoja med mig.
– Är du seriös, frågade jag och svaret var:
– Håven ligger bredvid avkrokningsmattan.
Jag drog en djup suck, ryckte åt mig håven och tog ett steg ut i det iskalla vattnet. Fötterna började snabbt domna i kylan, men med håven dragen framför mig vadade jag vidare ut mot näckrosorna. Tankarna gick nu samma linje som de gjorde i mars, varför gör jag det här? Sjön låg helt svart och här hjälpte ingen pannlampa. Med hjälp av linan hittade jag till sist ut till karpen, som fastnat i näckrosorna. Efter lite trasslande lyckades jag till slut få loss den och med håven nu fylld vadade jag in. Medan Rasmus krokade av karpen stod jag och huttrade helt genomblöt i kylan och sade syrligt:
–Skulle det här vara bekvämt och slappt fiske?
Även i tidig otta väcktes vi på samma sätt och när vi till slut skulle lämna sjön, med tält och spön nedpackade, var jag helt slut. Vi hade blivit konstant väckta och då inte bara av fem riktiga napp, utan även av små pip från larmet när vinden hugger tag i linan. Det här bekväma fisket hade varit mer slitsamt än alla tidigare turer vi hade varit ute på. Jag måste dock erkänna att det, trots kylan och sömnbristen, var riktigt roligt och det visade sig bli långt ifrån sista gången för vår del.
Tacka ja till en sportfiskare
Om det är någonting som jag har lärt mig hittills under dessa år som sambo med en sportfiskare så är det att aldrig lita på hans ord. Han målar ofta upp utopier om hur härligt, avslappnande, fantastiskt och givande fiske är. Inte en enda gång har den bild som han har målat upp stämt överens med verkligheten. Det är likt erbjudanden från telefonförsäljare; låter det för bra för att vara sant, så är det nog det. Skillnaden är, att även om du bör vara lika skeptisk mot sportfiskarens berättelser som till telefonförsäljarens erbjudanden bör du ändå tacka ja till en sportfiskare. Det kommer absolut inte att bli som du har tänkt dig eller som han lovade, men det kommer bli fantastiskt roligt och jag ska villigt erkänna att jag idag ser glädjen och meningen i att fiska för att släppa tillbaka fisken, samt det givande i en fisketur även utan napp. Ge sportfiskaren en chans så kommer säkert du att göra det så småningom du med.
Om du vill läsa mer artiklar om mete har vi samlat alla artiklar om mete här. Du kan även filtrera fram artiklar på svensktfiske.se som intresserar dig, gå till ”Hitta artiklar” och klicka på ”sortera”.
