Frågan kan vara både lätt och svår att besvara, lite beroende på vilken stol vi sitter på. Gunnar Westrin menar att fiskevård behövs och att många fiskevårdare, ekologer, biologer och forskare gör stordåd.
Text och foto: Gunnar Westrin
Allt eftersom åren har gått har jag succesivt noterat ett och annat av intresse gällande bland annat fiskevård och naturvård. Lagt märke till något som jag förmodligen har förträngt sedan länge, något både skrämmande och fascinerande, nämligen fenomenet med naturligt föränderliga landskap. Nejder som inte har påverkats av vare sig grävskopor, dynamit eller motorsågar.
Jag minns morfars ord om naturens egen själ, en kraft som ingen människa kunde rå på. De krafterna var starkare än alla personers samlade vilja. Trösten i resonemanget var att världsalltets och naturens egensinne oftast var av läkande kraft, åtminstone så länge vi skötte våra ålägganden.
Naturens hämnd
Om morfar hade levt idag skulle han säkerligen ha blivit fundersam, trots att han själv och många med honom på sin tid vårdade både skogar och vatten. Sparsamhet var en dygd och åtlydandet exemplariskt. Han skulle säkerligen ha haft distinkta åsikter om förhöjda CO2-värden, om översvämningar, krympande glaciärer och helvetescykloner. Hämnd var ett ord han säkerligen skulle använda. Naturens själ hade fått nog eftersom mänskligheten hade misskött sig å det grövsta. Nu kommer straffet.
Låt mig få relatera några av naturens egenartade beteenden. När jag var grabb och kutade skogarna runt i norra Jämtland, hade jag naturligtvis förälskat mig i en liten skogsbäck som hyste spännande öringar. Vi kallade dem för bäcköringar eller bäckforeller, läckerbitar både i vattnet och på tallriken.
Ekologiska självklarheter
En sommar minns jag var särdeles torr och vattenfattig. Bäcken sinade så pass att fiskarna försvann. Morfar sa att det var ett av naturens många naturliga skeenden. Människan kunde inte rå för att regnet inte ville ramla ner i skogarna. Några detaljer visste jag och det var att just den bäcken rann ut i voluminösa Ströms Vattudal, ett mångmilalångt vattensystem.
En afton drog jag på mig stövlarna och följde det lilla skogsvattendraget ända ner till sjön. Den synen glömmer jag aldrig. Precis i utloppet hade erosionen från bäcken gjort att där hade bildats en klack av sand, vilket gjorde att fiskarna inte kunde komma upp i bäcken från sjön. Torkan var naturligtvis den bidragande orsaken, den att kraften från den spillra av vatten som fortfarande rann i bäcken, inte ”orkade” rasera erosionshindret.
Då förstod jag varför det inte fanns några öringar längre upp i systemet. Det var naturens gång, alltets själ som hade ett finger med i spelet. Morfars kloka ord gav mig svaret. Då kan vi naturligtvis ställa oss frågan om det hade varit en fiskevårdande åtgärd att rasera sandhindret? Fenomenet var ju ändå naturligt?
Lästips: Vill du läsa fler artiklar av Gunnar Westrin så hittar du dem här.
Fiskevård behövs, inte kortsiktighet
En del av mina tankar om ekologisk fiskevård på naturens premisser var och är att återställa gamla tiders destruktiva åtgärder som så att säga inte har varit naturenliga. Jag tänker närmast på tragiska funderingar om fortsatt vattenkraftsutbyggnad, dagbrott på renbetesfjällen inom Sápmi eller syndagreppet att fortsätta med avverkningar av fjällnära skogar. För att nu inte påminna om de fantastiska jobb som har gjorts för att restaurera älvar och åar efter flottningsepoken.
Det som under de senaste åren har varit på tapeten, åtminstone på mina breddgrader i och omkring norra Bottenviken, har varit diskussioner om olika former av övergödningar, framför allt i de outbyggda älvarnas mynningar. Debattklimatet har som vanligt inte alltid varit det bästa, eftersom mänskligheten tydligen har den tvivelaktiga förmågan att gärna och ofta diskutera aktuell problematik utifrån mer kortsiktig ekonomisk ”nytta”.
Skådespelet
När jag som nybakad lärare flyttade till Råneå i augusti 1972 blev jag hänförd av den livgivande älven som rann mitt i byn. Ett par månader senare stod eleverna och jag vid älvstranden och njöt av naturens exempellösa överflöd av plaskande, stänkande och kärlekskranka sikar. Tankarna gick direkt till laxuppgångarna i Alaska, så egenartat var det. Så himmelskt i sin dramatik. Hundratals lekande sikar var den saga som så småningom tyvärr blev en fiction.
Tjugo år senare såg vi den sista siken, en stackare som naturligtvis kände sig oerhört ensam på lekplatsen. Det synminnet gör mig fortfarande uppriktigt ledsen. Fiskevård finns kring detta och i skrivande stund har bland andra Länsstyrelsen i Norrbottens län försökt att kartlägga älvsikarnas leverne. På den tiden då det verkligen begav sig ansåg expertis att merparten av de lekande sikarna i Råneälvens nedre delar var en ”underart” av storsik, som naturligtvis kallades ”råneälvsik”. Vikter upp mot tre, möjligtvis fyra kilo var inte ovanliga. De kom från havet om höstarna, gick upp till nackarna i Råneå för lek, för att därefter återvända till Bottenviken. Därtill var det naturligtvis förbjudet att håva sik i strömmarna.
Sikens försvinnande
Under de senaste åren har det förts en mer intensiv debatt om olika fiskars leverne i det ekologiskt problematiska Östersjökomplexet med tillflöden. Bland annat har siken livligt diskuterats. Samma problem som vi har i Råneälvens mynningsområde har visat sig vara realiteter även i andra älvmynningar runt vårt internationella innanhav.
Min tanke har redan från början varit att sikens succesiva tillbakadragande började på allvar när trålningen efter den dyrbara löjan (rommen) intensifierades i norra Bottenviken. Under samma period tappade vi i stort sett all uppströmsgående havsöring i Råneälven. Kan det vara en slump, eller är det kortsiktiga ekonomiska tänkandet som återigen spökar? Kan det vara så vist ordnat att man numera kan bygga trålar som bara fångar siklöjor?
Så hände något som fick mina tankar att eskalera, framför allt gällande kommande fiskevård, eller om det möjligtvis var naturliga ”rubbningar” rörande det föränderliga klimatet.
Kvaddad lek – fiskevård blir nödvändigt
I början på oktober 2008 vadade jag ut på en av blanknackarna i Råneå. Jag lockades till ett sent fiske den kulna dagen av perfekt vattenstånd och ett eggande harrvak. Ännu en höst utan siklek. Tragedins kalla vindar blåste in under skjortan. Ensamheten kändes blytung. Tre meter ut i det höstkalla vattnet stöp jag plötsligt som en fura. Förstod inte vad som hände, en naturlig fundering med tanke på hur mycket jag hade vadat genom alla åren. Kom hjälpligt upp på fötter, lyckades rädda flugspöet, men fötterna satt fast i någon form av ”lerkänsla”.
Jag slängde upp spöet på land, återfick balansen och började nyfiket kolla av läget. Konstigt nog såg jag inga stenar, bara en massa grönt, stoppade ner händer och armar i detta och kände skräcken. Upp kom till slut en försvarlig mängd med grönsaker, en stundtals trasslig växt som faktiskt heter Hårslinga. Buntarna var så tunga och kompakta att jag inte orkade bära upp dem på land. En timme senare kunde jag konstatera att hela det fina lekområdet för sik var överbelamrad med den tättbevuxna och oönskade vattenväxten.
Då kom insikten: övergödningen hade gynnat växten, som hade vuxit till sig, spritt sig som ogräs och till slut dolt allt vad lekgrus och småsten anbelangade. Klart att inte sikarna kunde leka? Då ringde jag dagstidningen NSD i Luleå. En artikel gjordes och nyheten var förstasidesstoff dagen efter. Då började nya diskussioner.
Hårresande hårslinga
Övergödningen kan sägas vara global och min åsikt om detta är att där har vi tappat kontrollen. När jag kom till Råneå i början på sjuttiotalet var strömmarna rena och fina, naturligtvis med en del typiska bestånd av allehanda alger, men även en och annan normalvuxen hårslinga. Experter försökte förklara fenomenet i kommande utgåvor av tidningen. Några menade att det kunde bero på landhöjningen, en naturlig process som morfar absolut skulle ha ignorerat som struntprat.
Fake News dök upp, som bland annat det hårresande påståendet att ”när älven känner att den är påverkad av övergödning, bildar den ett raster ner mot havet av hårslinga, så att inte övergödningen kan nå havet”. Den morgonen vände sig morfar i graven.
Min åsikt om ovanstående är att landhöjningen kan vi självfallet inte göra något åt. Samtidigt har detta ingenting med vare sig övergödning eller försurning att göra.
En god fiskevård i det här sammanhanget är naturligtvis att korka igen alla skogsdiken som mynnar ut i älven och se till att alla byar i älvdalarna har en vattenrening värd namnet. Skrämmande är att av de diskussioner jag följt så har ingen tagit upp problemet med själva ”fabriken”, det vill säga de livsviktiga lekområdena. Här tycker jag snacket till delar kan jämföras med laxars och öringars liv i både outbyggda men också destruerade älvar. Vi kan alltid plantera ut nya fiskar!?
Bästa fiskevården
Jag känner stundtals en indignation över debatten om vår framtid, hur vi behandlar vår enda värld. Det känns hela tiden som att vi sågar av den gren vi sitter på, utan tanke på vare sig kommande generationer eller på ekologiska självklarheter. Ekonomin styr allt mer över ekologin, en tendens som tyvärr har accelererat genom åren. Tragiskt och kortsynt.
Fiskevården har absolut kommit för att stanna. Vi behöver åtgärda både fiskbestånd och biotoper. För att detta ska kunna fungera tillfyllest måste politiker och forskare slå sina kloka huvuden ihop. Det finns forskning som visar att vi människor generellt inte tar vare sig forskare eller vetenskapsmän på allvar. Däremot är det alla gånger inte säkert att delar av fiskevården gynnar fiskbestånden, åtminstone inte så snabbt som vi oftast önskar.
Trädaläggning är en förhållandevis långsam process, även om systemet i sig är alldeles utmärkt. För exempelvis Råneälvens del vore den bästa fiskevårdande åtgärden att se över rådande läckage, som dagvattensystem, skogsdikning och kapaciteten hos befintliga reningsverk. Bättre än att sätta ut fisk, eftersom biotoperna inte blir renare av utplanteringar. Därtill är utsättningar alldeles för kortsiktiga och förhållandevis dyra.
Viktiga fiskeguider för framtidens fiskevård
Under alla mina år som ansvarig lärare inom ämnen som fiskebiologi, fiskeekologi och biotopvård vid Tornedalens folkhögskola i Övertorneå, försökte jag verkligen att tuta i mina guideelever etisk åtlydnad och lyhördhet. Vad jag menade var att ett av fiskeguidernas viktigaste ålägganden är att alltid möta debatten när bland annat ny vattenkraft diskuteras. Här kan man bland annat ta in ekonomiska detaljer som exempelvis årslöner, arbetstillfällen, bevarandevärden, turistflöden och skyddsvärda trakter eller biotoper. Som nummer ett på min lista över fiskevårdande åtgärder ligger absolut nolltolerans mot fortsatt vattenkraftsutbyggnad.
Jag har varit med så många år gällande dispyterna om våra älvar, utan att för den skull ha känt mig riktigt lycklig. Undantaget var när arbetsgruppen AMORE-Aktionsgruppen mot Råneälvens Exploatering, lyckades rädda älven efter tio års infekterad debatt.
Den sista torsken
När jag tänker på alla kamper, alla barrikader, allt hat, alla fientliga insändare och mordhot har jag förstått att ämnet är extraordinärt känsligt. Som vanligt ställs naturvärden mot jobb och inkomster. Men sen då? Vem tar över när älven är utbyggd? Hur svårt ska det vara?
Fick vi som många önskade med en utbyggnad, det vill säga nya vägar, bättre postgång, bättre skolgång, större inflyttning eller möjligtvis varaktiga jobb? Fisket ska vi naturligtvis inte nämna i sammanhanget. Problemet blir till slut att den vänstra handen inte vet vad den högra har för sig. Den högra handen vill kanske biotopvårda, den vänstra önskar bygga ut älven. Eller så här: ”Får vi bara bygga ut älven ska vi plantera ut så mycket ”ädelfisk” att alla kommer att bli nöjda”. (Ädelfisk den gången var utsättningar av odlad regnbåge).
Innehållet och betydelsen av ordet ”bevarandevärd” kan absolut diskuteras, framför allt om vi ställer termen mot ekonomiska förehavanden och framtida jobb. Minns en dokumentärfilm som gick på TV för många år sedan som handlade om ”den sista torsken”. Där intervjuades ägaren av ett av våra största yrkesfiskeföretag gällande bland annat fisket i Östersjön. Både torskfångster och inkomster sinade. Fisket måste inskränkas, men hur? Svaret från basen var chockerande: ”Jorden ska slitas ut som en mantel”. Det verkar som att han fick rätt till slut. Jag har en kuslig känsla av att vi är på god väg.
Oumbärliga böcker om fiskevård för mig:
Fiskevård och ekologi, Sportfiskarna. Finns att köpa i Sportfiskarnas webbshop.
Fiskevårdens ABC, Hans Runnström/Olle W Nilsson.
Fiskebiologi, Gunnar Svärdsson/Nils-Arvid Nilsson.
Fiskevård-för friska fiskbestånd i friska vatten, Sportfiskarna. Finns att köpa i Sportfiskarnas webbshop.
Restaurerade vatten, Sportfiskarna. Finns att köpa i Sportfiskarnas webbshop.
Kustfiske och fiskevård, Sportfiskarna.
