Atlantens långvandrande tonfisk har gått från akut hotad till att de senaste åren vara en frekvent gäst på svenska västkusten. Vad beror återkomsten på? Och framförallt – är blåfenad tonfisk på västkusten här för att stanna?
Text och foto: Markus Lundgren (Sportfiskarna) och Andreas Sundelöf (SLU Aqua)
Den blåfenade tonfisken (Thunnus thynnus) är en av våra största fiskar. Maxvikten är över ett halvt ton och när den jagar kommer den upp i hastigheter kring 70 km/h. Tonfisken är en pelagisk art, vilket innebär att den lever i den fria vattenmassan där den jagar annan stimfisk som makrill, sill och näbbgädda.
Ett unikt drag som blåfenad tonfisk delar med bland annat svärd- och spjutfiskar samt den udda glansfisken är möjligheten att höja sin kroppstemperatur jämfört med omgivningen. Genom ett särskilt värmeväxlarsystem kan fisken värma upp muskulatur, hjärna och ögon. Detta gör att de i korta perioder kan göra djupdykningar, ibland så djupt som till 1 000 meter, där de blir effektiva jägare i det kalla vattnet.
Komplicerad beståndsstruktur för blåfenad tonfisk
Utbredningsområdet sträcker sig över större delen av det tempererade norra Atlanten, Medelhavet och Mexikanska golfen. Den blåfenade tonfisken blir könsmogen vid omkring 5 års ålder och leken sker kring juni månad. Efter leken kläcks äggen efter bara några dygn. Både ägg och de nykläckta larverna är pelagiska. Som ettåring kan den väga 4 kilo och vara 60 cm lång. Som tioåring är den ca 200 cm lång och vid en ålder av 20 år kan den vara 270 cm lång och väga 400 kilo. Blåfenad tonfisk är en långlivad art som kan bli 40 år gammal och nå en längd på 330 cm. Då kan den väga över 700 kilo, även om det idag är sällsynt med så stor fisk.
Förvaltningsmässigt gör man i Atlanten skillnad mellan ett västligt och ett östligt bestånd. Det västra beståndet leker i Mexikanska golfen och det östra i Medelhavet. Det finns dock obekräftade lekområden utanför dessa kärnområden. Bestånden delas rent praktiskt genom longituden 45° väst, vilket innebär ungefär i linje med Grönlands sydspets. En fisk fångad väster om denna longitud antas vara en västlig fisk och en som fångas öster om den antas vara en ostlig.
Samtidigt är beståndsstrukturen komplex, med tydliga indikationer på att blandning (mixing) sker mellan de två förvaltningsområdena. Det kanske mest kända exemplet är en blåfenad tonfisk som 1999 spöfångades, märktes och återutsattes utanför North Carolina på USA:s ostkust. År 2000 korsade den Atlanten för att under somrarna 2001–2003 befinna sig i ett av Medelhavets dokumenterade lekområden för det östra beståndet, innan den slutligen fångades. Långa årliga vandringar och förändringar i vandringsmönster verkar inte vara ovanligt för den här arten.
Genetiska studier på kommersiellt fångad fisk visar också att fisk från de två olika lekområdena fångas i samma havsområden. I norra Nordsjön verkar ca 5 % av den blåfenade tonfisken som fångats i det norska kommersiella fisket ha sitt ursprung i Mexikanska golfen, men den stora majoriteten från Medelhavet. Kombinationen av genetiska prover för att utröna ursprung och märken som loggar position för att följa rörelser blir en ovärderlig kombination.
ICCAT förvaltar tonfiskar
Både biologisk rådgivning och förvaltning av tonfiskar, svärd- och spjutfiskar och några pelagiska hajar i Atlanten sker genom ICCAT – The International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas. ICCAT, som består av ett 50-tal FN-nationer, ansvarar för sammanställningen av tillgänglig data och en del infrastruktur runt till exempel möten och databaser.
De faktiska kvotbesluten tas av ICCAT:s kommission där Sveriges regering har representanter. Sveriges medlemskap i EU gör att vår delaktighet i ICCAT sker genom EU-delegationen som vanligtvis består av representanter från många länder inom EU. Sveriges Lantbruksuniversitet, institutionen för akvatiska resurser, följer utvecklingen av ICCAT:s arbete och deltar i beståndsarbetsgrupper (där data behandlas och biologiska råd tas fram) och vetenskapliga kommittéer där forskningsstrategier och rekommendationer beslutas om. En vanlig diskussion är att det alltid saknas både tillförlitliga fångstdata från fisket och biologisk kunskap. ICCAT samordnar stora forskningsprojekt för både blåfenad tonfisk genom GBYP och tropiska tonfiskar genom AOTTP.
Blåfenad tonfisk är kommersiellt viktig
Blåfenad tonfisk har också haft, och har fortfarande, ett stort kommersiellt värde på världsmarknaden. Arten har överfiskats i alla sina utbredningsområden, mycket på grund av den stora efterfrågan som finns för arten i Japan sedan 1950-talet.
Svenskt tonfiske har en brokig historia. Det har fiskats tonfisk i skandinaviska vatten sedan åtminstone slutet av 1800-talet. Fångstdata som bokförts genom officiell statistik visar att fångsterna varit varierande mellan ingen fångst vissa år upp till 2 000 ton. Ofta var fångsterna några hundra ton per år, och togs på handlina under sensommaren. Under 1920-talet utvecklades utöver det redan förekommande yrkesfisket också ett sportfiske som under flera decennier drog folk från långväga omkring till framförallt Öresund. Sportfiskare, däribland kung Gustav VI Adolf, vallfärdade till detta svenskdanska fiskeparadis för att kämpa med den fisk Ernest Hemingway kallade ”alla fiskars konung”. De bästa åren var 1946–1952, då det årligen fångades 300–400 tonfiskar.
Sedan 1950-talet har tonfisk inte fiskats regelmässigt av yrkesfisket och sportfisket förde en tvinande tillvaro fram till 1964 då den sista fisken krokades. Sedan dess har svenska fångster av tonfisk varit sporadiska bifångster i yrkesfisket, framförallt i det pelagiska sillfisket. Anledningen till att tonfisken försvann från skandinaviska vatten är sannolikt delvis på grund av dålig beståndsstatus, men också möjligen på grund av miljöfaktorer. Nedgången sammanfaller till exempel med en nedgång av sill i Nordsjön.
När ICCAT bildades på 1960-talet och successivt utvecklade sin organisation för att fördela fiskemöjligheter fanns inga svenska fiskeintressen på tonfisk. Många år senare när beståndssituationen var kritisk och IUCN 2010 rödlistade blåfenad tonfisk i Atlanten fredades arten i Sverige.
Märkningsprojekt av blåfenad tonfisk på västkusten
Under 2010-talet började enstaka observationer förekomma och i mitten av september 2016 kom så sensationella rapporter från svenska västkusten, när flera sportfiskebåtar kunde observera stora tonfiskstim under en fisketur utanför Måseskär. Under flera veckor observerade bland annat sportfiskare, yrkesfiskare och Kustbevakningen mängder med jagande tonfisk längs stora delar av västkusten. Observationerna fortsatte fram till mitten av oktober.
Hösten 2017 kunde så SLU Aqua tillsammans med sina danska kollegor DTU Aqua sjösätta ett märkningsprojekt i Skagerrak med stöd från ICCAT och WWF. Sportfiskarna bidrog med övergripande projektledning och ett utpekat ansvar för att organisera den svenska sportfiskeflottan. När märkningsprojektet summerades hade 18 tonfiskar spöfångats, märkts och återutsatts. 14 av dessa tonfiskar fångades i den svenska delen av projektet och fyra i den danska delen. Informationen från dessa fiskars märken håller i skrivande stund på att analyseras och innehåller bland annat fiskens vandringsmönster. Av de 18 fiskarna har bland annat tre långa spår kunnat återfås och särskilt intressant är att dessa tre fiskar har haft helt olika beteenden.
Är den blåfenade tonfisken på västkusten här för att stanna?
Bestånden av blåfenad tonfisk har enligt tillgänglig data återhämtat sig bra det senaste decenniet, trots att bestånden tidigare har varit nedfiskade till alarmerande låga nivåer. Kraftiga åtgärder med en drastiskt reducerad fiskesäsong i Medelhavet och begränsningar i redskapsanvändning med dessutom en skarp kontroll gjorde att beståndet har kunnat återhämta sig på kort tid. Tonfisken är tillbaka, men det är också fisket efter den. Det verkar också som att tonfisken kan ha ändrat sin utbredning, och inte bara på grund av att de blivit fler.
Beståndet tros ha fått en nordligare utbredning i Atlanten, kanske beroende på storskaliga klimatförändringar. Det är en av de frågor som märkningsprojektet vill utvärdera. För att det ska göras behövs det fler utplacerade märken på stora fiskar. Trots att det är en av de mest uppmärksammade fiskarterna med ett fiskeri som omsätter stora belopp är frågetecknen fortfarande många kring dess biologi. Om vi kan förstå vilka fiskar som simmar ända hit till utbredningens gräns kan vi förhoppningsvis förstå vad som begränsar dem och låta förvaltningen ta del av den kunskapen.
Den blåfenade tonfisken är fredad och inget svenskt riktat fiske får bedrivas efter den. Här kan du läsa om regler för fiske efter arten.
Är du intresserad av fiskar och fiske ute på öppet hav? Här har vi samlat alla artiklar om havsfiske.
