Kanske bör man tänka om som öringfiskare i skärgården? De senaste säsongerna har det tagits allt fler öringar på klassiska gäddställen. Fiskeguiden Micke Boettge lär dig att söka fisken i vassen.
Text: Nicolas Jändel Foto: Nicolas Jändel
Vissa problem uppstår bara under havsöringsfiske. Som att låset till bommen ner till sjösättningsrampen har frusit fast. Vattnet ligger där, men vi kommer inte ner till det. Till slut hittar vi låsspray och en tändare och får äntligen upp bommen. Halvvägs ute på Stora Värtan kommer Micke Boettge på att han har glömt sitt spö, så vi får vända. Det är som att både vi och havsöringarna där ute i vattnet är lite vintersega, inte riktigt på tårna.
Micke Boettge, som till vardags driver Sportfiskeboden i Viggbyholms marina ett par mil norr om Stockholm, kör även fiskeguidningar. Det brukar bli 80-90 guidedagar per år. Ett 25-tal av dem är riktade mot just havsöring.
Tänk gäddvass
Under den kalla perioden från november fram till en bit in i april har han upptäckt att öringsfisket mer och mer har styrts in mot vassarna istället för stenbottnar och uddar. Att det går att fånga öring i skärgårdsvassarna är i sig inget nytt. Det är en strategi som många av de mer fanatiska öringjägarna och fiskeguiderna i Stockholms skärgård har känt till länge, men det är fortfarande ett helt nytt sätt att tänka för den stora öringallmänheten. Det gäller att ställa om hjärnan från leopardbottnar, tångbälten och perfekta ”öringträdgårdar” under vattnet. Tänk gäddvass så är du närmare framgångsreceptet under vintermånaderna.
Micke själv har en teori om varför öringarna så tydligt söker sig till just de områdena:
– Under den varmare sommarperioden från maj och framåt går det snabbt för öringen att jaga och smälta stora byten som strömming. Men från november när det är riktigt kallt i vattnet går metabolismen, ämnesomsättningen, ner och de får svårare att smälta större föda. I det läget är det betydligt enklare för öringen att gå och plocka märlor, vattengråsuggor och en och annan småspigg.
– Jag tror helt enkelt att vassområdena är lite mer näringsrika för öringen, de har lättare att överleva där under den kalla perioden.
Det handlar om större grundplatåer framför vasskantsridåer, ofta med hård eller medelmjuk sandbotten och mörkare fläckar av kort bottengräs. Platåerna är markant grundare än den omkringliggande fjärden och bildar ”hyllor” där öringen gärna stökar runt och betar. De kan hålla sig på dessa grundplatåer hela vintern.
Det ska kännas som att fiska gädda, säger Micke
Det känns lite konstigt i början att hiva iväg öringdraget mot vasskanterna, hela vägen in mot de svajande stråna. Ibland går vi fast i vasstockarna under ytan. Det här är stråk där jag själv bara skulle förvänta mig gäddhugg eller en och annan felkrokad braxen.
Men enligt Micke är det helt rätt. Han lägger mer och mer fisketid just vid sådana platser för att hitta vinter- och även våröringarna.
– Öringen är egentligen inte svår, men väldigt nyckfull. Hittar man den och den är hungrig så tar den i regel. Men det gäller att träffa rätt och hitta den fisk som biter för dagen.
Att nolla som öringfiskare efter en hel dags fiske är inget ovanligt. Inte ens för en fiskeguide. I år har Micke nollat tre gånger under öringguidningarna. Men öring fiskar man inte för att det är lätt. Det handlar om något annat.
– Jag gillar öringen, kanske just för att den är så svår. Desto roligare när det väl hugger. Många kunder som får på en öring för första gången blir förvånade över styrkan och kraften.
Följare höjer pulsen
Första vassen ger inget. Inte heller nästa. Men på tredje stället har vi plötsligt fisk efter dragen. Först Micke, sedan jag. Totalt är det tre öringar som följer efter betena utan att hugga. Så frusterande, men en rejäl pulshöjare. Det var så nära.
Minusgraderna börjar släppa den här dagen och det blir allt behagligare ju länge framåt lunchtid vi kommer. Till och med Mickes frusna jigghärva av guds nåde, som ligger framme vid styrpulpeten, håller på att tina upp. En kvarleva från höstens alla abborrturer. Det går åt flera hundra jiggar under en säsong. Abborrarna tuggar helt enkelt sönder dem.
Vi åker vidare mot nästa vass. Vinden ligger på svagt från sydost och ger perfekt drift in mot grundvattnet. Där har Micke ett snabbt hugg bara 7-8 meter från båten. Vi ser virveln, men fisken sitter inte. Den här dagen får vi ingen i båten, men vi hittar i alla fall fisken. Och de står i vassvikarna.
Kasta med tanke
– Båtfiske kräver precision. Det räcker inte att bara täcka av yta. Du behöver hitta fiskarna och kasta med tanke. När det är så här kallt i vattnet kan fisken nästan stå uppe på land, förklarar Micke, som gärna har spöet i lite sned vinkel mot vattenytan. Då har han lättare för att göra snabba mothugg. Och han vill gärna ha slirbromsen i ett läge som inte är tvärstopp-hårt.
– En gädda tar stumt och ska drillas stumt. Men en öring kan hitta på så mycket under själva drillen, den rullar runt i ytan och gör korta rusningar, då vill jag gärna kunna ha lite marginal.
Hur viktigt är egentligen vevstoppet?
– Väldigt viktigt skulle jag säga. Det är själva nyckeln till hugg. De flesta öringarna tar vid, eller precis sekunderna efter, vevstoppet.
Jag börjar själv tänka på det där med vassarna. I mitt eget öringfiske så finns det en bild av hur ett perfekt öringställe ser ut. Det får gärna vara kuperat, hända mycket. Storsten på botten, tångruskor som vajar. Klart vatten med en touch av grönt och tusentals små vita stenar på stranden. Det finns platser där jag fiskar nästan bara för att det skulle vara så häftigt att drilla fisk på just den platsen. Men de snyggaste öringplatserna är sällan de bästa. Och går jag igenom mina egna fångstplatser i huvudet så är det nog förvånansvärt många som faktiskt har varit vasställen, rena gäddställen för blotta ögat. Tidigare har jag trott att det varit slumpfångster.
Micke Boettges tre bästa
- När du har hittat ett grundflak framför en vasskant, lär dig platsen. Var ligger stenarna, vart går djupkurvan och hur djupt är det längst in? Ju mer du lär dig, desto större fångstchans.
- Hitta och fiska med beten som klarar av att fiskas fort, utan att svänga runt eller bara ligga och fladdra i ytan. Även under den kalla perioden kan man gärna fiska fort.
- Låt gärna betet sjunka och fladdra nedåt i vattenlagret när det passerat kanten mot djupare vatten. Där, precis i brytpunkten mellan grunt och djupt, kan det stå fisk.
I vasskanten med fluga
Några dagar efter turen med Micke Boettge har jag några timmar över och kan köra ett öringpass. Jag tar flugspöet den här gången. Jag tänker på Mickes strategi och undviker uddarna och stenstränderna. Istället åker jag till den sortens platser som har sandbotten och en utpräglad vasskant.
Första viken ger ingenting, inte heller andra. Men i den tredje smäller det plötsligt på en öring helt nära land, bara 1,5 meter från den vassbeklädda strandkanten. Den rullar runt i ytan som öringar brukar. Varv efter varv med små korta snabba rusningar däremellan. Två gånger hoppar fisken och landar på sidan. Trots att det bara är 3-4 grader i vattnet har den kraft nog att rusa, stångas och böka runt nära sandbottnen. På andra försöket lyckas jag få den över håvkanten. En odlad fisk runt 55 centimeter och cirka 1,8 kilo. En riktig, fullt lovlig, öring. Teorin funkar.
Och det ni precis läste är faktiskt helt sant. Jag skulle aldrig ljuga om så viktiga saker som öringfiske.
Från och med nu kommer jag att utforska skärgårdens vassområden mycket mer systematiskt.
Vill du läsa mer om havsöringsfiske? Här har vi samlat alla artiklar om havsöring.
