De flesta som fiskar storabborre har nog sett när abborren spottar upp kräftklor vid landning eller kanske till och med hittat en levande kräfta i en nyfångad abborres mage då den rensas. Att bra abborrvatten ofta har goda kräftbestånd är ingen nyhet. Med dagens moderna elektronik och betesmodeller har fisket på kräftabborren blivit tillgängligare än någonsin. Nu har vi möjligheten att förutsäga vart kräftan lever och det finns mängder av beten som kan imitera kräfta och få storabborren på fall! Tobias Fränstam tipsar om hur du ska göra.
Text och foto: Tobias Fränstam
För att hitta täta bestånd av grov abborre krävs oftast mer än att sjön håller småfisk. Desto mer och större kräftor som finns i vattendraget, desto bättre är livsmiljön för storabborre. Goda kräftmiljöer är oftast strandnära områden med stenbotten eller fast lerbotten, gärna i kombination med vegetation. Dessa bottentyper ger nämligen goda skyddsmöjligheter för kräftor. På stenbotten är det stenar och block som skyddar och på lerbotten kan kräftorna själva gräva skyddande håligheter eller gömma sig bland vegetationens rötter.
Att kräftan är en riktig ”booster” för storabborre visades vetenskapligt i en stor studie från Sveriges lantbruksuniversitet som undersökte betydelsen av signalkräfta som födokälla för abborre. Studien är mycket omfattande och baseras på provfisken från tio kräftrika sjöar i södra Sverige. I studien hade 50 procent av alla abborrar större än 15 centimeter signalkräfta i magen. Vidare visade analyser att abborrens tillväxt till cirka 80 procent baserades på signalkräftor och de övriga 20 procent kom från småfisk. Om kräftpopulationerna hade kraschat i dessa sjöar hade abborrbeståndet med all säkerhet börjat svikta med omedelbar verkan.
Storkräftors levnadssätt och livsmiljö
Vår inhemska flodkräfta är allvarligt hotad i större delen av Europa och Sverige. Hotbilden består av ett flertal faktorer men huvudorsaken är kräftpest. Kräftpest är en sjukdom vilken orsakas av algsvamp som spridit sig till Europa när man importerade den närbesläktade signalkräftan från Nordamerika i slutet av 1800-talet. Kräftpesten kan drabba alla arter av sötvattenskräftor men utöver dessa har de ingen värd. Signalkräftan är bärare av kräftpesten och är nästan helt immun mot sjukdomen och uppvisar endast symptom i undantagsfall. I Sverige är det idag signalkräftor som dominerar alla sjöar och vattendrag undantaget kallare vatten i de övre delarna av Norrland och Gotland.
Kräftor missgynnas av surt vatten och förekommer inte där pH är för lågt. Det är även viktigt att vattendraget har en god buffringsförmåga och inte utsätts för surstötar under exempelvis vårfloden. Surstötar påverkar kräftor negativt framför allt genom att skada rommen hos bärande kräfthonor samt att det försvårar skalömsning och tillväxt. Kräftor är även känsliga mot vattenföroreningar då de har känsliga gälar som kan täppas igen av en alltför slamrik miljö eller av utfällda järnföroreningar. Likaså bör syrehalten vara god och får helst inte vara för låg, gärna över fem milligram per liter.
En grov riktlinje för vad som är kräftproducerande botten är att djupet där ska öka mer än en meter per tiometersträcka. Fördelningen av bottenhårdhet i en sjö är däremot ojämn. Ofta förekommer stenbotten ned till stora djup omkring uddar och öar, medan mjukbotten påträffas relativt grunt i vikar. Alltså, desto mer exponerad en struktur är – desto hårdare är ofta botten.
Det som i regel är de täthetsbegränsande faktorerna för kräftor är födotillgång samt tillgången på lämpliga biotoper (gömslen). Kräftor är allätare som främst äter skott, stjälkar och växtdelar men som även passar på att jaga insekter, fisk och fungerar som nedbrytare av döda organismer.
Fiska storabborre med kräftimitationer
En kräftimitation i ett kräftrikt abborrvatten är bland det effektivaste jag prövat för att sortera ut grova exemplar. Däremot tog det många år innan pusselbitarna började falla på plats och det finns några enkla tumregler jag försöker följa för att fånga storabborren.
Till en början använde jag alltid kräftimitationer sommartid när vattnet var varmt och kräftan som aktivast. I sommarvarmt vatten upplever jag att abborren mer eller mindre lämnar bottnen och gärna jagar byten som kommer en bit upp i vattnet. De första årens kräftfiske blev därför med något mer medelmåttigt resultat då jag alltid försökte släpa kräftan långsamt på bottnen. Vändpunkten blev då jag prövade att fiska kräftan högre upp i vattnet. Trots att det kan kännas onaturligt verkar sommarabborren gärna stiga för att fånga en kräfta som ryckvis och hjälplöst flyr igenom vattenmassan.
Bruna färger fiskar bra året runt.
Kallare vatten verkar däremot vara den period då kräftorna verkligen tar ut sin fulla rätt. Många av marknadens imitationer erbjuder sladdriga klor och långa spröt vilka pulserar förföriskt vid minsta hemtagning. Och det är på det här sättet som jag haft störst framgång, genom att långsamt fiska kräftor i kallt vatten när abborren tjurat ihop så pass att den inte längre orkar sträcka sig efter simmande beten! Köldstel och inaktiv storabborre behövs frestas ordentligt och det är precis vad denna långsamt hemtagna mumsbit till kräfta gör. Leta upp de platser i sjön där abborren har nära till att jaga både fisk och kräfta och helt enkelt parkerat för att vila, och fiska ut den med en oemotståndlig och lättfångad kräfta.
Utrustning för kräftabborre
Som det mesta sportfisket går det att välja nivå i utrustningsväg. Det viktigaste anser jag är ett spinn- eller haspelspö som är något grövre så att man kan använda de lite större kräftbetena med tillhörande jiggskallar. Spöet bör däremot inte vara så styvt att det blir okänsligt då mycket av framgången ligger i att känna när abborren försiktigt plockar upp kräftan från botten under hemtagningen i kastet. Detta underlättas till exempel av en tunn flätlina som har låg töjbarhet och ger god kontakt med betet. Samtidigt vill jag även förorda att man använder en lång och slitstark tafs av nylon eller fluorocarbon närmast betet vilken fungerar som ett slitskydd mot all bråte och sten som betet vandrar över under hemtagningen.
Jag föredrar själv även en högutväxlad rulle för denna typ av fiske. Anledningen är främst att jag i huvudsak tar hem kräftan med hjälp av att dra spöet mot mig och snabbt kan behöva sträcka linan för att ha tillräckligt med spöföring för att sätta mothugget.
En annan viktig aspekt kan vara ett ekolod. Med detta instrument får man snabbt en överblick av bottenhårdheten i det vatten man fiskar. Rätt inställt och även med en enkel givare kan man både se vegetation, block, sten och nedfallet virke vilka alla kan vara utmärkta gömslen för kräfta. I vatten du besöker frekvent är det även en god idé att göra dina egna sjökort med bottenhårdhetslager för att enklare få en god överblick kring vilka platser som kan tänkas vara intressanta för storabborre.
Fem vanliga bottentyper
- Mjukbotten (dy eller gyttja). Bottentypen ger en smal linje på ekolodet. Ogynnsam botten utan skydd för kräfta. Bottenmaterial för mjukt för att kunna gräva skyddande håligheter.
- Fast botten (lerbotten). Bottentypen ger en tydlig linje på ekolodet. Kan erbjuda gott skydd för kräfta då de kan gräva håligheter i bottenmaterialet.
- Hårdbotten (sand och/eller grus). Bottentypen ger ett tydligt eko, utan att visa någon större struktur. Området erbjuder dåligt skydd för kräftor på grund av att de inte kan gräva några skyddande håligheter.
- Stenbotten. Botten ger ett kraftigt eko på ekolodsskärmen, botten ser även ojämn ut. God kräftbotten då alla skrymslen och vrår erbjuder utmärkta gömställen.
- Hällbotten. Mycket kraftigt och homogent eko på ekolodsskärmen. Kan vara mycket god kräftbotten ifall det finns sprickor i hällarna med inslag av storsten.
Vill du läsa fler artiklar om hur du gör för att fiska abborre? Här har vi samlat alla våra artiklar om abborre.
Vill du hitta nya vatten att fiska abborre i? Du vet väl om att du på fiskekort.se kan sortera på art? Här t.ex. alla anslutna fiskevatten med abborre.
