Ekolodsskärmen signalerar gult, ett tecken på hårdbotten och strax därefter bugar min spötopp djupt med efterföljande knyckar. Under årets kallare säsong kan den värmeälskande abborren vara svårflörtad vid spinnfiske men med bottom-bouncing brukar den mest kinkiga abborren nappa. Här berättar Rasmus Ljungqvist om hur du tillämpar den enkla och effektiva metoden.
Text och foto: Rasmus Ljungqvist Illustration: Knuts Conny
Det är en mulen och vindstilla novembermorgon när vi vittjar mörtstugan på jakt efter lämplig betesfisk, natten har varit givande och ett femtiotal mörtar blänker och sprattlar däri. De största får simma tillbaka ut i sjön medan de under 15 centimeter sparas till abborrfisket.
Den lätta och smidiga aluminiumbåten backas ner för naturrampen till den näringsfattiga skogssjön med ett klart vatten med humös färg. Vi riggar våra spön med bottom-bouncingriggar, en av de absolut hetaste metoderna för stor abborre när vattentemperaturen är låg och spinnfisket är svårt.
Utrustning för bottom-bouncing
Tacklet är enkelt, en tafs på cirka 0,40 mm flourocarbon som ska ge ett litet skydd mot gäddtänder knyts fast i ett lekande, lämplig längd på tafsen är ungefär 80-120 centimeter. I ena änden fästs en bredgapad enkelkrok i storlek 1. Jag föredrar att fästa kroken med den knutlösa knuten, på så vis får du en så kallad hair-rig med en ögla ovanför krokryggen. I öglan fästs ett litet beteslås som träs genom betesfiskens mun.
Med den här tacklingen kommer du kroka abborren effektivt och eftersom kroken alltid är exponerad kan du kroka direkt vid minsta lilla pet. Tacklet är glidande och för att motverka trassel och för att lyfta tacklet en bit ifrån botten används en så kallad bottombouncer-bom där du med hjälp av ett beteslås fäster ett lämpligt sänke längst ner i bommen. Val av vikt styrs av fiskedjup, fiskehastighet och eventuellt vind. En lämplig vikt är ofta någonstans mellan 20-40 gram.
För bäst kontakt med betet är flätlina ett måste och personligen föredrar jag ett spö på mellan 8-9 fot, gärna med en relativt mjuk topp och en kraftigare ryggrad, den mjuka toppen gör så att du enklare kan identifiera hugget innan du krokar fisken. Val av rulle är en smaksak, multirullen har dock fördelen att det är lättare att släppa lina om fiskedjupet ofta ändrar sig samt att kontakten med betet blir något bättre.
Taktik och teknik för bottom-bouncing
Den karga insjön ligger spegelblank, allting är grått och naturen förbereder sig för ännu en vinter när vi med hjälp av elmotorn ljudlöst glider fram över vattenytan. Benny spanar konstant på ekolodet och letar antingen hårdbotten eller stim av bytesfisk. Efter knappa kilometern börjar hårdbotten att teckna upp sig på ekolodskärmen, strax uppenbarar sig även stim med bytesfisk, möjligen nors.
Fiskedjupet är dryga tio meter, på dessa djup vet vi att det är viktigt att fajta upp abborren lite försiktigt så att den inte tryckskadas på vägen upp, tar man det bara varsamt brukar det inte vara några problem att släppa åter, händer det att någon enstaka fisk mår dåligt passar de utmärkt i stekpannan.
Vi agnar fast varsin mört och släpper försiktigt ner mot botten, vi kör sakta framåt med elmotorn, oftast i hastigheter under 0,5 knop. Vi passerar ett par stim med betesfisk utan att något händer, när vi börjar komma till utkanten av stimmet suger det plötsligt till i Bennys spö, mothugget sitter fint och de hetsiga knyckarna i spöet signalerar abborre!
Upp kommer en mörk och fin randig riddare kring dryga halvkilot, en bra start på dagen. När Benny precis krokat av sin abborre dunkar det till hårt i mitt spö, fisken går tungt och mina aningar bekräftas då en gädda i tvåkilosklassen strax visar sig under båten. Hittar man väl bytesfisk på senhösten så kan verkligen rovfisken stå packad nära inpå, till den här sortens fiske är ekolodet en ovärderlig hjälp och att leta upp bytesfisk är ofta a och o för att lyckas.
Vi väljer att lägga ut en klassisk bojmarkör i närheten av där bytesfisken är samlad och kör sedan i stora åttor för att täcka av så mycket av området på ett metodiskt och strategiskt vis. Fysiska markörer är inte att underskatta vid den här typen av fiske utan är enkla att navigera kring och blir konkreta jämförts med att lägga ut digitala waypoints på plottern. Att lägga ut waypoints kan dock vara ovärderlig hjälp för att åter hitta samma område vid ett senare tillfälle.
Eftermiddagens genombrott
Vi märker dock snart att det verkar gå mer gädda än abborre i det här området och väljer att leta vidare. Efter en resultatfattig tur till andra sidan sjön letar vi återigen tillbaka i nära anslutning till morgonens bytesfiskstim. Plötsligt krokar Benny i botten och en möjlig risvase tornar upp sig på ekolodsskärmen. Det hela bekräftas då en stor gren följer med upp till ytan.
Risvasar är ofta stekheta och mycket uppskattade gömslen för både abborren och dess bytesfiskar. Vi placerar ut en bojmarkör precis ovanför risvasen för att kunna fiska i utkanten utan att fastna, vi drar ner tempot och metar nu nästan stationärt. Har du funnit intressant struktur lönar det sig sällan att stressa vidare, stora abborrar i kallt vatten kan ta sin tid och att bottenmeta statiskt är många gånger betydligt effektivare än jiggfiske eller dropshot.
Efter ett par minuter suger det till hårt i min spötopp, fisken krokas och det är nu både tungt och hetsigt som från en bättre abborre. Djupet är åtta meter och fisken kämpar hårt, håven fälls ut och en lång men sargad abborre runt kilot kan säkras; härligt äntligen en bättre fisk.
När vi väl hade hittat den här strukturen kunde vi sakta cirkla omkring med båten i stora åttor, när det började skymma kunde vi summera dagen till åtta abborrar och fyra landade gäddor, där tre av abborrarna pressade vågen till precis över kilot, en lyckad och fantastiskt rolig tur under de ofta så svåra och korta senhöstdagarna.
Bottom-bouncing är en het metod hela året om
Bottom-bouncing efter abborre är en lysande metod året runt, både för mängdfångster men framför allt för de ofta tjuriga storabborrarna. Under höst och tidig vår är det en supereffektiv metod då du kan fiska statiskt på köldstela fiskar och nöta. Det går även att fiska effektivt med god kontakt även på djup över tio meter.
Under sommaren kan du fiska snabbare och ofta på grundare vatten, steniga partier med hård botten där kräftätande individer uppehåller sig är ofta lysande riktmärken från maj- september. Stora abborrar är extremt glupska och att använda sig av bytesfisk över 15 centimeter är många gånger något som kan få den största abborren på fall.
Bra arter att använda sig av är mört, nors och siklöja. Tänk dock på att alltid använda betesfisk från samma vattensystem: då inför du inte nya arter till känsliga sjöar eller riskerar att sprida olika sjukdomar.
Vill du fånga din första abborre över ett kilo, eller ännu mer! Ge då gärna bottom- bouncing ett försök, du kommer inte att ångra dig!
Gillar du Rasmus artiklar? Här har vi samlat alla artiklar av Rasmus Ljungqvist.
