Svenskt Fiske gör en djupdykning i ämnet fiskars sinnen. Sinnenas funktion är inte sällan lik den hos våra egna sinnen. Dock kräver det omgivande vattnet särskilda anpassningar. Lukt och smak påverkas exempelvis av vattnets tröghet. Samtidigt varierar fiskars ögonfunktion mycket mellan olika fiskfamiljer och inte minst mellan olika livsmiljöer. Det finns också flera sätt för fiskar att detektera ljudvågor i omgivningen, bland annat genom simblåsan. Här beskrivs fiskars simblåsa och flytförmåga.
Text: Markus Lundgren
Fiskars flytförmåga i vatten
Fiskars flytförmåga är av stor betydelse, framförallt för deras energikostnad. En neutral flytförmåga innebär att en fisk svävar i vattnet. Den kan då befinna sig på ett visst djup utan att konstant behöva simma, och därmed ödsla onödig energi.
Olika funktioner har utvecklats för att fiskar ska uppnå neutral flytförmåga och en återfinns hos många hajar. Du har säkert noterat deras karaktäristiska heterocerka stjärtfena, det vill säga att den övre delen av stjärtfenan är överdimensionerad. När hajen simmar pressar därför stjärtfenan ner bakkroppen. Framkroppen trycks automatiskt upp, vilket ger hajen lyftkraft.
Frisimmande hajar har ofta en mycket stor lever. Den kan utgöra 15–20 procent av kroppsvikten, att jämföra med bara 1–2 procent hos många benfiskar. Tack vare att levern lagrar fett och oljor med låg densitet minskar hajens totala densitet, vilket ökar flytförmågan. Fiskars broskskelett tros också kunna vara en sådan anpassning, jämfört med benskelett som har nästan dubbla densiteten.
Fiskars simblåsa och dess funktion
Sett till just nämnda anpassningar är dock simblåsans evolutionära utveckling den mest fördelaktiga. Simblåsan har också andra funktioner än att reglera flytförmågan, som att producera ljud eller känna av omgivande tryckvågor, men det är troligtvis ändå som ett hydrostatiskt organ den har sin främsta funktion. Simblåsa saknas hos hajar och rockor men återfinns hos många av benfiskarna.
Rent evolutionärt tros fiskars simblåsa ha bildats från en lunga hos tidiga fiskar. Den innehåller en gasblandning av syre, kväve och koldioxid. Formen varierar något från art till art, men volymen är tämligen konstant. Sötvattensfiskarnas simblåsor upptar normalt omkring sju procent av kroppsvolymen, medan saltvattensfiskarnas simblåsor utgör cirka fem procent av kroppsvolymen. Detta har att göra med den högre flytkraften för kroppar i saltvatten.
Fiskar med öppen eller sluten simblåsa
Simblåsor kan indelas i två typer – fysostoma/öppna och fysoklista/slutna simblåsor. Gemensamt för de bägge typerna är att gasblandningen tidvis behöver passera in och ut från simblåsan. Om en fisk simmar uppåt i vattenmassan minskar atmosfärstrycket. Gasen i simblåsan expanderar följaktligen och måste då kunna släppas ut.
Om fisken simmar nedåt i vattenmassan trycks istället simblåsan ihop på grund av det ökade atmosfärstrycket. Gas måste då transporteras in i simblåsan för att fisken ska behålla sin neutrala flytförmåga. Olika funktioner reglerar detta i de två typerna av simblåsor, där mer avancerade mekanismer utvecklats i de slutna simblåsorna.
En öppen simblåsa är i kontakt med svalget genom ett pneumatiskt rör där luft eller gas kan passera. Fiskar med denna simblåsa kan genom en reflex släppa ut luft från simblåsan och kan därför snabbt kompensera för ett minskat tryck, exempelvis om den vevas uppåt i vattenlagrena av oss sportfiskare. Här hittar vi tämligen ytgående fiskfamiljer såsom laxfiskar, gäddor, cyprinider och sillfiskar.
Gas behöver dock även kunna transporteras in i simblåsan. Även om arter med öppen simblåsa har möjligheten att pressa ned luft i simblåsan genom det pneumatiska röret, så gör inte alla det. Gasinflödet sker då på samma sätt som hos arter med sluten simblåsa. Bland arter och familjer med sluten simblåsa kan nämnas gyltor, torskfiskar, abborre och gös, vilka alla är mer eller mindre känsliga för snabba tryckförändringar.
Simblåsans gastransport
Komplicerade mekanismer hanterar transporten av gas in i simblåsan, som sker via blodet från strukturer på simblåsans vägg. Andra strukturer hanterar uttransporten av gas tillbaka till blodet. En huvudsaklig funktion för simblåsans gastransport är särskilda gaskörtelceller som förses med blod från ett mycket fint nät av blodkärl. Detta blodkärlsnät kallas rete mirabile och bildar ett system av motströmsgående blodkärl. Denna motströmsprincip används till många funktioner hos olika djur, bland annat värmeöverföring och syreupptag.
Ju längre rete mirabile är, desto lättare är det för fiskar att effektivt kunna fylla simblåsan med gas på stora djup. Vissa djuphavsarter har en rete mirabile-längd som är upp till 25 gånger längre än hos mer ytlevande arter. Generellt är gassekretionen långsammare hos arter med öppen simblåsa, bland annat beroende på färre gaskörtelceller och en mindre utvecklad struktur av rete mirabile.
Bland fiskar som saknar simblåsa kan nämnas sådana som jagar i de fria vattenmassorna, som makrill och tonfisk. En fisk med simblåsa skulle då ha en stor nackdel vid en snabb färd uppåt eller nedåt i vattenmassorna. Som kuriosa kan nämnas att plattfiskar har simblåsa när de driver runt i vattenmassorna som små frilevande yngel. Simblåsan tillbakabildas sedan hos de vuxna fiskarna, vars bottenbundna leverne helt enkelt gör en simblåsa överflödig.
Hoppas nu denna läsning gav dig lite nya kunskaper om fiskars simblåsa. Fundera över hur detta påverkar ditt fiske och var försiktig när du vevar upp en art med sluten simblåsa. Särskilt om du har för avsikt att släppa tillbaka fisken.
Uppskattade du den här läsningen? Här har vi samlat fler artiklar av Markus Lundgren.
