Biologen Markus Lundgren har personligen haft närkontakt med flera av Sveriges giftiga fiskar. Även om det bara är fjärsingen som brukar räknas som giftig i våra vatten så finns det all anledning att vara försiktig med flera andra arter som emellanåt fångas av oss sportfiskare. Efter åratal av främst havsfiske har jag testat på att bli stucken och biten av många arter. I några fall har det gått ganska illa.
Text: Markus Lundgren
Giftiga fiskar: Fjärsing
Fjärsingen är en av våra godaste matfiskar, men också den farligaste. Många sportfiskare, både rutinerade och ovana, har stuckit sig på denna vackra fisk. Gifttaggarna på gällock och främre ryggfena utsöndrar ett gift när du sticker dig på dem, även efter att fisken är död. Ofta orsakar sticket stor smärta och kraftig svullnad, men olika personer är olika känsliga.
Med ofrivillig hjälp från mina fiskekompisar stack jag mig en gång på knät. Jag fick ont och kände en svullnad i någon halvtimma, men sedan var det borta. Vanligare är att man sticker sig på händerna, vilket innebär att man snabbt ska ta av eventuella ringar från fingrarna. Yrsel, illamående och dåsighet är vanliga symptom.
Eftersom giftet är proteinbaserat ska du, om du har möjlighet genom exempelvis ditt termoskaffe, sänka ned den angripna kroppsdelen i så varm vätska som du bara tål. Proteinet i giftet kan då koagulera och smärtan kan minska.
Om du fiskar utanför Danmarks västkust kan det vara bra att känna till att där förekommer vår fjärsings maximalt 15 centimeter långa kusin, den mindre fjärsingen. Den anses ännu giftigare än vår fjärsing. Som tur är finns den inte i Skagerrak och Kattegatt.
Giftiga fiskar: Pigghaj
Pigghajen är en annan art som kan ställa till det för sportfiskaren. Trots att den sedan några år är fredad är det ganska vanligt att den ändå fångas som bifångst då den under sensommaren kommer in längs västkusten i stora stim. Pigghajen har gifttaggar vid båda ryggfenorna, och dess slingriga beteende gör att sportfiskare kan sticka sig när hajen ska återutsättas. Giftet är dock svagt, men det händer att såret infekteras och i sällsynta fall kan man få en kraftig allergisk reaktion.
På den tiden man fick fiska pigghajen råkade jag en gång ut för ett rejält stick på min underarm under ett fiskepass på Fladen. Det blödde ganska ymnigt och värkte en hel del. Dagen därpå vaknade jag med en svullnad och ett blåmärke som täckte halva underarmen. Efter några dagar var jag helt återställd.
Giftiga fiskar: Blåkäxa
Den lilla hajarten blåkäxa, Europas minsta hajart, har precis som pigghajen taggar vid sina ryggfenor och är precis som sin större hajsläkting väldigt slingrande i sina rörelser. Även ett stick av dessa taggar kan orsaka irritationer och svullnader som varar i flera dagar. Detta vet jag av egen erfarenhet efter att ha blivit stucken ordentligt två gånger.
Vid ett tillfälle var det en blåkäxa som vid avkrokning föll ner mellan mina barfota fötter och lyckades sticka mig strax ovanför vänster häl. Smärtan var markant, det vägrade sluta blöda och såret var väldigt svårläkt. Flera år efter händelsen är ärret fortfarande kvar. Vid det andra tillfället blev jag stucken i handen. Ovansidan av handen var svullen, stel och blåfärgad i flera dagar och även här syns ett tydligt ärr.
Andra giftiga fiskar
Även den fantastiska havsmusen, som bara spöfångats en gång i svenska vatten, har en imponerande och otrevlig gifttagg som sitter framför den främre ryggfenan. Giftet sägs kunna orsaka infektioner och i Norge har man stor respekt för den.
Att sportfiskare skär sig på gäddans respektingivande tandgarnityr är vanligt och sannolikt något alla rutinerade gäddfiskare varit med om. Något som är klart mer ovanligt, men som förekommer nästan varje sommar, är rapporter om gäddbett som drabbar folk som badar i sjöar. Man kan säkert tänka sig att en oskyldig badares bleka fot i ett grumligt vatten kan påminna mycket om en smaskig mört som sprattlar förbi. Att det hela utvecklas till en inflammation är dock ovanligt, trots risk för ganska uschliga bakterier i gäddans mun.
Visste du att…
- Den mytomspunna havsmusen tillhör den ovanliga gruppen helhuvudfiskar, som ingår i klassen broskfiskar. Förutom ordningen havsmusartade fiskar, där den svenska havsmusen (Chimaera monstrosa) ingår, består helhuvudfiskarna endast av utdöda fiskarter. Utöver att överkäken är hopväxt med kraniet, vilket har gett helhuvudfiskarna sitt namn, har havsmusarna flera unika karaktärer som skiljer dem från andra fiskar. Bland annat har de ett särskilt sidolinjesystem och tanduppsättningen utgörs av malande tandplattor.
- Havsmusen kallades vidunderfisken av Linné.
- Havsmusens släktnamn Chimaera härstammar från den grekiska mytologins beskrivning av det trehövdade odjuret Chimaira, som precis som havsmusen hade en säregen kroppsform med en lång, ormliknande svans.
- Havsmushanen har ett utskott på huvudet som den använder för att hålla fast honan under parning.
