Svenskt Fiske gör en djupdykning i ämnet fiskars sinnen. Sinnenas funktion är inte sällan lik den hos våra egna sinnen. Dock kräver det omgivande vattnet särskilda anpassningar. Lukt och smak påverkas exempelvis av vattnets tröghet. Samtidigt varierar fiskars ögonfunktion mycket mellan olika fiskfamiljer och inte minst mellan olika livsmiljöer. Det finns också flera sätt för fiskar att detektera ljudvågor i omgivningen, bland annat genom simblåsan. I denna artikel beskrivs hur lukt, smak och elektroreception fungerar för en fisk.
Text: Markus Lundgren Foto: Markus Lundgren, Mattias Jonsson, Peter Belin, Magnus Durell
Fiskars sinnen: Lukt och smak
Vi landlevande djur är vana vid att dofter sprider sig snabbt genom luften. Detta gäller inte i fiskarnas värld, där doftmolekylerna är lösta i vattnet och därför påverkas av vattnets kemiska sammansättning. Vattnets tröghet gör att doftmolekylerna sprids i samma omfattning som det omgivande vattnet, vilket ofta innebär en väldigt lokal effekt.
Luktorganet består hos de flesta fiskar av ett par luktgropar med slemhinnor framme vid nosen. Hos benfiskarna – alltså de flesta fiskar utom hajar och rockor – har luktgroparna en ingång framtill och en utgång baktill, vilket innebär att vattnet strömmar förbi slemhinnan när fisken simmar. Luktsinnet samverkar också, precis som hos oss, med smaksinnet. Medan landlevande djur vanligtvis har smaklökar i munnen som även påverkas av lukt har fiskarna istället specifika smakreceptorer. Hos vissa arter kan dessa vara spridda i ett stort antal över nästan hela kroppen. Ofta är mängden som störst på fiskens läppar samt på skäggtömmarna, för de arter som har det.
Hur påverkar det oss sportfiskare?
Sammantaget gör detta att många fiskar kan detektera väldigt låga koncentrationer av smak- och doftämnen, något vi sportfiskare inte är sena att utnyttja när vi exempelvis mäskar. Feta fiskar avger mest doftämnen. Även om effekten är lokal i stilla vatten, kan doftämnen istället färdas kilometervis med havsströmmarna. En mäsksäck gjord på sill och makrill hängandes bakom en uppankrad båt kan därför locka in stora mängder fisk från väldigt stora avstånd.
Lukt- och smaksinnet används givetvis inte bara för att hitta föda. För exempelvis fiskar med ett så kallat ”homingbeteende”, det vill säga att fiskindividen likt laxfisk vandrar tillbaka till sin födelseälv för att leka, tror man att luktsinnet har avgörande betydelse. Under lektid kan doftämnen avgöra valet av partner medan vissa fiskar kan detektera fiender genom lukt och smak.
Fiskars sinnen: Elektroreception
Ett extra sinne som de flesta broskfiskar har jämfört med benfiskarna är elektroreception. De flesta organismer ger ifrån sig svaga elektriska impulser från nerver och muskler. Impulserna skapar elektriska vågor eller fält i vattnet, som kan detekteras av särskilda kanaler i broskfiskarnas hud. Elektroreceptionen används därför effektivt vid födosök, då bytesdjurens elektriska fält avslöjar deras position, även när de är nedgrävda i botten. Elektroreception används också både för orientering och kommunikation.
En kanske än mer spektakulär egenskap än att kunna detektera elektriska fält finns hos de arter som istället kan alstra tillräckligt med elektricitet för att chocka sina bytesdjur. Den enda elektriska fisken i svenska vatten, förvisso endast påträffad vid ett tillfälle, är darrockan. Spänningen i den alstrade elektriciteten hos denna art kan överstiga 50 volt, vilket räcker mer än väl för att den nedgrävd i sand kan bedöva intet ont anande byten som passerar. Detta kan jämföras med darrålen, som kan alstra över 600 volt. Den stora alstringen av elektricitet sker genom jontransport över specifika cellmembran, men lite är känt kring hur dessa fiskar skyddar sig själva mot de starka strömpulserna.
